En del dagar

...har man inte mycket vettigt att säga. Man tänker knappt ens en vettig tanke. Andra dagar är det annorlunda. Jag har senaste dagarna tänkt mycket på att det är just våra tankar som formar oss. Jag har några repliker i min skalle som spelas upp "om och om igen" som jag funderat mycket på under åren. Det är negativa budskap som jag fått till mig av andra människor och jag har många gånger funderat över varför de sa så, och om det ligger någon sanning i det de sa. Jag har aldrig tagit det till mig och blivit "deppig" men det har ändå känts lite obekvämt med de där "raderna" som aldrig riktigt hittat sin plats i mitt liv. Jag ska ge er två exempel.

Året är 1993. Jag är 23 år och på semester i Italien tillsammans med några kompisar. Vi spelar beachvolleyboll och har jättekul. En av killarna säger till mig "du är inte allför ofräsch för att vara 23 år du, Lotta". Han talade om min kropp och jag tror (såhär i efterhand) att det var menat som en komplimang. Jag undrade länge vad han jämförde med. En 16-årings kropp, eller en 13-årings? VAD? När man är 23 år är man ju liksom "på topp"? Vad kräver killar av oss tjejer egentligen? Är vi redan "kasserade" vid 23? För gamla? För hängiga? För tjocka? Nej gud, vad jag har tänkt på det där efteråt.

Några år senare. En mansperson säger till mig "Du borde tänka lite på hur du klär dig, Lotta!". Vad då? Klär jag mig fult? Tråkigt? Präktigt? Utmanande? Jag fattade ingenting och vågade inte fråga vad han menade. Det där har jag också tänkt på många gånger. Jag tycker ju att jag i allmänhet klär mig "rätt ok"? Varför sa han så?

Hur ska man förhålla sig till sina automatiska tankar? Generellt är det ju de negativa budskapen som stannar kvar, så är tydligen vi människor funtade men jag undrar också - lär de oss någonting, våra automatiska tankar? Utvecklas vi av dem om vi använder dem på rätt sätt?

Filosofiska rummet är nu stängt. Ha en jätteskön helg allihopa!