Saker jag oroar mig för när jag inträder 40-årsåldern

1) Att få grått hår
2) Att få tunt hår
3) Att rumpan "ramlar ner" redan i 40-års åldern
4) Att min ämnesomsättning förändras
5) Att jag blir gravid
6) Att kroppen inte orkar längre och att jag får värk. På riktigt.
7) Att förlora någon familjemedlem
8) Att jag och Richard upptäcker att vi inte längre känner varandra
9) Att bli för bekväm
10) Att min humor förändras

Utan inbördes ranking.

11

Glömde en sak. Att bli skrynklig.

40 år

fyller jag i morgon. Nu sticker vi till London! Eurostar (tåget) under engelska kanalen och sen Big Ben och champagne! När Richard fyllde 40 fick han höra av sin mor att "härifrån går det bara utför". "Vad skönt!", replikerade Richard, "jag som haft uppförsbacke hela tiden hittills!!!"
Det blir mitt måtto.

Är det ett tecken

Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal när man faktiskt tycker att allting var "bättre förr". Jag blir nästan galen på att allt ändras hela tiden. Helt plötsligt loggar man in på Facebook och hela "skiten" har bytt utseende. Över en natt! Eller tv3play, eller hemnet eller vad det nu kan vara! Senast igår när jag skulle baka (vi kan väl kalla det för det?...det var kola jag skulle göra) så kom jag på hur dålig den "nya" sirapsflaskan är. Man måste ju klämma så in i norden för att få ut sirapen ur den där lilla tratten. Varför inte bara lämna den som den var? Med ett stort hål och ingen klämfunktion? Det blev ju inte bättre. ALLT BEHÖVER INTE ÄNDRAS för att vara bra. Jag tror inte det är bra för oss människor med för mycket förändring. Nu ska jag fundera över om jag verkligen behöver de där nya möblerna till stugan som jag suktar efter...

Vinner jag?

Skogsutflykt för Edward i morgon. Pannkakor med dinkelmjöl och
morötter i. Vinner jag "Årets Mamma" i år måntro?

Sånt här ska man INTE skämta om

Det luktar förfärligt i vårt hus. Det började lite smått i lördags eftermiddag, inne på toaletten nere. Kloak, avlopp -urrrk! Ja, ja tänkte jag, det har det ju gjort förut. Men det slutade inte utan blev värre och värre och värre. På lördagkväll började även köket lukta och under söndagen spred lukten sig till tvättstugan med. Eller, hela huset faktiskt. Vi har kollat toalettstolen, diskbänken, dragit fram diskmaskinen utan att hitta någon rimlig förklaring. När vi sover stänger vi alla dörrar "nedåt" så då kan vi i vår "hermetiskt tillslutna bubbla" undkomma lukten för en stund, men så fort vi öppnar dörrarna så stinker det igen. I morse SLOG lukten emot oss och nu har den avancerat till en frän, stickande doft (kanske liiiite överdrivet). Nu vet jag att jag läst lite för många deckare de senaste åren men om jag inte visste bättre så skulle jag kunna tro att det bor en "massmördare" här bredvid oss som har en hel hög med styckade stinkande lik liggandes i något badkar...ja ni hör själva. Sådant här ska man INTE skämta om.

Vi har ringt hyresvärden och han kommer och kollar idag. Min gissning är att något rör frusit sönder under kåken och att vi har läckande avloppsvatten...

Den som (över)lever får se.

Trött

Jag känner mig trött. Ovanligt trött faktiskt. Kanske det har att göra med att jag är förkyld, kanske det har att göra med årstiden. Kanske är det åldern. Och ålderskrisen. Jag vet inte...men trött det är jag. Vad ska man då göra? Som jag ser det finns det här 2 alternativ:
1) Gå och lägga sig och dra täcket över huvudet. Sova. Se om det hjälper.
2) Klä på sig och ta en lång promenad i solskenet. Se om det hjälper.
Vad skulle ni ha gjort?

Smider planer

Nu har här planerats! Nästa helg åker vi till London, i mars åker jag med en kompis till Cannes och i april ska vi på surfresa till Bretagne. Det gäller att utnyttja varenda liten helg så här på sluttampen. Sommaren har vi inte hunnit till än men jag hoppas i hemlighet på ett litet ställe i sörmland...

Nya grannar

Läste i Aftonbladet idag att vi fått nya "grannar" på landet. Will Ferrell med familj har köpt hus "nästgårds". Nämen, det var väl kul!?!

Städat -vs- stökigt?

Visst är det befriande när man kommer hem till någon och de INTE har städat? Man kännner sig direkt "som hemma" och på något konstigt vis stärkt i vänskapen. Det är ju själva mötet och inte "settingen" som är det viktiga. Eller hur?

Så sakteliga

...börjar jag umgås med tanken på att vi ska "hem" igen. Barnen är ställda i dagis- och skolkö. Jag börjar surfa runt på ams.se för att kolla jobbmarknaden, hemnet.se för att kolla bostadsmarknaden. Vi har kontakt med hyresgäster, hyresvärdar och potetiella nya hyresgäster för att allt ska gå så smidigt som möjligt när vi väl beger oss hemåt. Min plan är att fixa sådana här "tråkiga" saker nu så att vi i maj ska kunna njuta av väder och vår sista tid här. Oddsen för att det blir så? Mohahahaha!!!!

Hemliga receptet

I och med denna nyvunna insikt om att jag håller på att bli mogen och vuxen så vill jag dela med mig av en av mina längst bevarade hemligheter. Receptet. Till min hemmagjorda kola. När jag var typ 10, 11, 12 år så läste jag tidningen Starlet. Starlet var en serietidning som fanns på 70-80-talet (kanske finns än?) för unga flickor och den handlade om kärlek...det var "fråga chans" och kyssar. Rysligt spännande om man är 11 år. I tidningen fanns också lite recept och annat. Hur som helst, i denna tidning fann jag detta recept på hemmagjord kola som jag kokat i tid och otid sedan dess. Mina bägge bröder var som "tokiga" över att de inte hade det hemliga receptet själva och gjorde ALLT för att komma över det. Vid ett tillfälle "sålde" jag receptet till en av dem men det är en annan historia....

Här kommer det iallafall...receptet...om ni är sugna på något sött någon kväll och har långt till affären. Det här receptet går också under namnet Glesbygdsgodis (för dem som har 1,5 mil till affären och bensinen kostar 12 kr milen...)

KOLAN med stort K
1 kopp socker
1 kopp sirap
2 msk kakao
4 msk smör

Blanda i kastrull och koka i ca 7 minuter (först på hög värme så det "bubblar" sen lägre värme så det puttrar) tills kolan får lagom konsistens. Seg men ej hård. Häll upp på smörpapper på en plåt. Låt stelna och klipp i lagoma bitar.

Och för petiga läsare vill jag återigen påminna om att det här INTE är en matblogg!!!

Storhandlingen

Har skrivit världens längsta lista på vad som måste storhandlas. Det är köttfärs och toapapper och socker...praktiskt taget allt. Nu måste vi dock börja tänka...hur länge ska grejerna räcka? Vi åker hem om 5 månader - behöver vi verkligen en ny burk örtsalt? Kan vi inte klara oss med vanligt salt?

Handla mat har verkligen varit en av de jobbigaste sakerna med att bo här i Paris. Visst det kan vara mysigt att gå till slaktaren och välja ut en fin bit kött och visst är det charmigt att gå in i en ostbutik och prova något nytt. Och att gå till grönsakshandlaren och alltid hitta perfekt mogna avocados är inte fel...men hallå - hur lång tid tar inte allt det där?

När vi flyttar hem ska jag börja veckohandla. Det är knappast så att vi kommer ha tid att "spontanbestämma" vad som skall ätas till middag när vi bägge arbetar heltid. Då blir det storhandling en gång i veckan och veckomatsedel. Nu är det bara 10 dagar kvar till jag fyller 40 år. Banne mig om det inte är så att jag börjar bli vuxen.

Lillan har hosta

Lillan hostar. Och hostar. Och hostar. Det tog en vecka efter semestern så hade vi fått med oss nya dagisbakterier/virus hem. När ska det vända? Vad jag har hört (samt erfarit) så vänder det vid 4-års åldern? Då är immunförsvaret hos barn så pass utvecklat att det inte får med sig "allt" hem. Vi har alltså ungefär ett halvår kvar. Så länge är vi hemma och kurerar oss idag.

Vissa dagar

Vi försov oss i morse. Richard hade glömt att ställa klockan och det var en ren "lyckträff" att Nelle hade kommit till vår säng i natt och gallskrek "jag vill också ha täcke" vid kl 07.15. Upp som ett skott (nja) och sen snabbspola alla morgonbestyr. Tvätta ansiktet, torka, smörja, ta på linser. Aj, vad ont det gör i ögonen - jag ser liksom inte. Får för mig att jag satt linserna i fel öga och byter plats på dem. Nej, det blev inte bättre. Byter tillbaka efter att ha rengjort dem lite slarvigt i handen. Känns fortfarande inte bra. Ser nästan ingenting.Tar ut linserna igen. Upptäcker att jag satt in 2 STYCKEN LINSER i vardera öga. Ovanpå varandra så att säga. Say no more.

Grym träningsverk har jag också...

Mmmmm

Mmmm, lunch. Måste nog storhandla snart...

Nu blir det spännande!

För första gången sedan...forever känns det som...har jag idag dragit på mig löparskorna och sprungit 3 km. Gäller att börja lugnt med det här vraket till kropp. Efter löpningen ett yoga-pass på 1 timme och 15 minuter. Det var fantastiskt och jag kände att jag var i mitt rätta element. Nu blir det spännande och se om det här håller!

Nyårslöftet har gått bra om det är någon som undrar. Jag gör mina 10 situps om dagen (oftast fler faktiskt...) men jag fuskar lite med armhävningarna. Jag står fortfarande på knä och lider. Får ser hur det blir med dem.

Hej då jul!

Hej vår!

Korvgrillning

Kanske lite tidigt att välkomna våren men banne mig om det inte var
vårkänsla idag! Ute har vi sol, 15.6 grader och vi har vårstädat
tomten och grillat korv. Det kan inte bli mycket mer vårfeeling än
så för mig...

En sak till

Jag har nu bestämt mig. Jag bloggar tiden ut i Paris. Det blir 5 månader till, sen får vi se. Känns riktigt kul faktiskt.

Först in sist ut

Idag var det julgransplundring i svenska kyrkan här i Paris. Det var då jag insåg att jag är sist ut. Ja, med att plocka undan julsakerna. Jag var definitivt först med att sätta upp allting (i månadssskiftet oktober/november) och tyvärr är jag sist med att plocka ner det också. Suck! Det känns inte aktuellt att tända adventsstaken längre, tomten och jullyktan i öppna spisen känns bara sorgliga. I morgon är det jag som tar mig i kragen och plockar undan. Eller förresten...i morgon är det ju söndag. På måndag. Måndag får det bli!

Hej då alla barn! Vi ses nästa år!!!

Från flygplansfönstret

Flyger Stockholm-Paris. Från flygplansfönstret ser jag den här himlen. Känner på mig att det blir ett bra år i år!

Slutligen

För att komma ikapp ska jag nu i punktform summera Stockholmsbesöket. Det är kortfattat och utan inbördes prioritering eller ordning.
1) Det var kallt. Kallare än i Buddbyn.
2) Barnen åkte pulka med sin faster i Sollentuna. Det vill de göra igen, och igen, och igen!
3) Barnen var till tandläkaren båda två. 0 hål!!!
4) Jag hann gå på 2 middagar och en lunch.
5) Jag blev smittad med magsjuka av en mycket nära vän jag ej tänker namnge...du vet själv vem du är...

Slutigen ett stort tack till mina svärföräldrar i Sollentuna som ställde upp och inkvarterade oss och var toppenbarnvakter när jag var ute och "flöjtade" i Stockholms nattliv (Ha ha - räknas det ens till nattliv när man är hemma före 00.00?).

En gång i tiden...

...så yrkesarbetade jag! Är det någon som kommer ihåg det? Ja...just det, det var på 90-talet!!! och 00-talet!!! De här tre damerna kan iallafall intyga det!

Annika, Annika, Maria och jag jobbade på socialkontor ihop för en sådär 3-4 liv sedan. Först var vi "bara" kollegor, sedan blev vi vänner och det har nu hållit i sig i över 10 år!!! Nu bor vi inte längre på samma ställe, vi har män och barn och hästar att ta hänsyn till och det går numera lite längre emellan gångerna vi ses. På den här senaste träffen bestämde vi vill försöka få den här vänskapen att fungera. Vi ska försöka göra träffarna till en tradition. Som prioriteras. MINST en gång om året ska vi ses och käka middag ihop. Jag ser fram emot det.

Och som vanligt när jag haft en riktigt kul kväll så är bildkvaliteten....sådär, va? Snälla Annika, maila över bilden som servitören tog. Det här går ju bara inte!

Jag får bjussa på den!

Titta nu noga på den här bilden. Här ser ni nämligen egentligen dubbelt. Det är två (2!) Lotta Nordlund. Jag och Lotta träffades i åk 1. Vi blev vänner snabbt som jag kommer ihåg det. Nära vänner. Till och med så att vi kallat varandra bästa vänner. Det är ganska opraktiskt att heta Lotta båda två när man är bästa vänner. Att dessutom heta Lotta Nordlund när man är bästa vänner är JÄTTE-opraktiskt. Jag heter ju egentligen Ann-Charlotte och den "andra" Lotta heter Liselotte men att använda något av dessa två namn var helt uteslutet. Det var inte så att vi precis jublade åt våra namn någon av oss. Någon gång i 3:an löste det sig. Det blev helt enkelt så att jag blev "A-C" och Lotta fortsatte vara Lotta. Jag minns inte varför, men tror att det hade att göra med att fröken i skolan skrev A-C Nordlund på mina böcker, papper och teckningar. A-C fick det bli och det höll i sig länge. Faktiskt än idag när jag träffar vänner uppifrån norr.

Förra lördagen var jag på middag hos min bästa vän Lotta och hennes man Jocke. Vi åt en låååång fantastisk middag med italien-tema, vi drack vin och vi skvallrade och uppdaterade oss om allt som hänt sedan sist. Till desserten kom jag på att "jag måste ta kort"! Jocke fick äran och det här är resultatet. Jag vill "for the record" säga att det här var INTE den bild jag kanske var snyggast på...men jag måste liksom bjussa på det. För lägg märke till hur släta halsar vi har på det här kortet!

Det här...

...ska ni få läsa om på bloggen den närmaste tiden.
1) Min fantasktiska middag med goda vännerna Lotta och Jocke (med slät hals på bägge damerna!!!)
2) Min fantastiska middag med gamla kollegorna från Salem (i kombibox och allt!)
3) Vårt Stockholmsbesök i allmänhet (TACK svärmor och svärfar!)

JAG HAR INTE HAFT TID att uppdatera bloggen...och jag skäms att säga att jag har inte tid idag heller. Paris är hektiskt vet ni? Det är rea nu.

Kylan är mitt öde

Sollentuna, Stockholm 10 januari 2010. - 8 grader
Buddbyn, Boden 10 januari 2010. +/- 0 grader

Tidig morgon

Nu är vi packade och klara. Nya äventyr väntar i Stockholm. Lite
frukost och en dusch, sen är vi på väg! Tack Buddbyn för den här
härliga julen!!!

Proffs!

40 kg! Inte mer än så reser vi med....

Dagens projekt

Vi försöker roa oss bäst vi kan här i kylan. Det går inte att vara ute i 30 minusgrader. Går bara inte. Så idag har:
Nelle lekt jultomte. "Ho-ho-ho finns det några snälla barn här!". Luva och bomullskägg.
Edward har pysslat och vävt. Han har gjort en bilstad och snowboardstad med klipp-klistra-limma-det-som-finns-tillhands-tekniken. På en bit plywood.
Jag har målat om ett loppisfynd i en otroligt diskret rosa nyans! Mörkgrön sammet på sitsen och knallrosa ben. Kan inte bli annat än en hit!
Sen fick vi palt till middag. Det var gudagott.

Glädjemätaren...

...visar på -30 grader. Det innebär att det är 2 grader kallare i
verkligheten. Vi stannar inomhus idag.

Lyssna efter barn

Med barn i familjen blir det lätt högljutt. Det låter helt enkelt mycket när barn är. Är de dessutom i grupp är de så mycket mer! Som förälder har man en förmåga att "höra" bortom allt stoj. Man kan lyssna in sina egna barn. Det är olika saker man lyssnar till i olika åldrar.

När barnet är nyfött lyssnar man till ALLT. Bebis andas, andas bebis?, bebis vänder sig, bebis suckar, bebis gäspar, bebis bajsar...o.s.v. Även när bebisen sover i ett annat rum så lyssnar man till ljud som inte låter "normala". Och kutar dit.

När barnet kommer upp i 1-1,5 års åldern lyssnar man på lekljud. Barnet bankar, barnet åker Bobbycar, barnet leker med köksprylar...och det man mest lyssnar efter är tystnad. När 1-åringen är tyst - då är det fara på färde! Antingen proppar de då toastolen full i papper, ritar på möblerna, äter blomjord - eller något annat som de VET att de INTE FÅR GÖRA. Eller så ramlar de, duns!, och så...tystnad. Fara. Och så kutar man dit.

Jag inser att jag nu släppt det mesta av "farliga"lyssnandet. En 3-åring och en 6-åring gör sällan idiotsaker såsom att dricka klorin eller så, utan nu lyssnar jag efter ovanliga ljud. Är tv:n på? Varför är tv:n på? "Jo, mamma för att jag ville titta och jag KAN slå på den själv". Micron. Varför är micron igång? "Jo, mamma jag KAN sätta på den SJÄLV!".

Jag antar att det kommer hålla på så här livet ut. 10-åringen...Richard , vet du om det är någon på taket?. 13-åringen..."oj, vad tysta ni var - får jag bjuda på lite saft och bullar!". Och med äldre tonåringar lyssnar man väl efter nyckeln i dörren och eventuella "fylleljud" (vad nu de är?).

Vad lyssnar man efter sedan de flyttat ut?
Ensamheten?

Jag älskar min iPhone!

Titta vad fint den gjort.

Skulle jag ens överleva?

Mamma och pappa har åkt iväg med goda vänner på fest. De ska på Trettondagsaftonsfirande i Storforsen, 3-rätters med dans. Innan de åkte sa min pappa till mig "jag slår på elen innan jag åker så slipper du elda i pannan i natt". Det hade inte ens slagit mig, att jag måste elda när de är borta! Hade inte pappa tänkt på det hade vi suttit i ett urkylt hus i morgon bitti och hackat tänder. Här uppe MÅSTE man elda, för att överleva. Idag har vi -20 grader och det är inget exceptionellt. Man måste också skotta-massor med snö!, skrapa bilen och komma ihåg att sätta i motorvärmaren. KÖRA BIL! En massa saker som är förknippade med kyla. Och kyla och jag...är inte kompatibla.

Då undrar jag...vad håller jag på med. Kan jag verkligen bo här igen? Överlever jag? Barnen?

Det går en stund och jag går ut med barnen. Vi är ordentligt klädda och leker i snön. Titta på de här ansiktena, det där är lycka mina vänner. Glada barn som leker ute på gården i vit snö, (inga avgaser, ingen snömoddsfärgad sörja) de har varma kläder så de inte fryser och tycker att det är HÄRLIGT med frisk luft!

Då känns det bättre i magen igen.

En mammas dåliga samvete

Jag skulle vilja säga att det är jag som "roddar" familjen just nu. Alltså, inte ensam, men att det liksom blivit jag som fått huvudansvaret för "FAMILJEN" sen barnen kom och speciellt sedan vi flyttade till Paris och Richard började i fransk skola. Med franska tider och krav. När barnen var nyfödda så var det inte så konstigt. De åt, sov och utförde sina andra behov praktiskt taget på min kropp uteslutet. Sen blev de lite större och när vi båda jobbade så var det jämställt. Hämta, lämna, laga mat, natta...det blev den som var hemma som skötte det. Jag jobbade ju skift så här var det lika. Inget konstigt med det.

Richard har alltid varit generös med att försöka ge mig "egentid", alltså att jag ska kunna göra något på egen hand eller med någon kompis. DET ÄR HÄR DET KONSTIGA ÄR. När jag lämnar hemmet så känns det som jag "smiter". Rymmer. Sjappar. Olovandes. Det är underbart att komma ut en liten stund och det finns ingen som sitter och väntar där hemma. ÄNDÅ känns det som att jag gör något förbjudet, något som inte är helt ok. Första timmen är det bara ljuvligt sedan kommer känslan att jag måste SKYNDA MIG HEM. Jag har ju rymt! Jag snabbar mig med det jag håller på med för att hinna hem till middagen, läggningen eller vad det kan vara. Varför? Varför existerar det här dåliga mammasamvetet? Varför kan jag inte bara gå ut och vara? Och komma tillbaka när jag är klar? Jag fattar det inte.

Ska vi inte flytta till norrland?

Som vi håller på. Jag och Richard. Mest jag. Om att flytta, om att hitta det "optimala" boendet, den optimala lösningen, om att försöka få ut mest av allt hela tiden. Utan kostnad, helst. Jag har ju berättat för er här på bloggen om våra planer att eventuellt lämna storstaden för landet. Att lämna söder för norr. Nu börjar jag undra. Två av mina bästa vänner har Å DET BESTÄMDASTE avrått oss (främst mig) från att ens tänka tanken. De tror att jag (förutom att jag blivit galen):
-kommer ångra mig
-kommer bli galen (på riktigt)
-kommer stå ute i blåbärsskogen en dag, iförd rosa stövlar med glittriga fjärilar på, och skrika "HUR GICK DET HÄR TILL?"

Enligt dem är jag en utpräglad storstadsmänniska! Är jag det?

Mognad

Jag vet inte vad det här är ett tecken på, mognad kanske? Jag var ute på stan idag tillsammans med mamma. Hon handlade "raffiga" underkläder, ett snyggt linne, ett läppstift, en jacka och fräscha glansiga strumpbyxor. Jag kom hem med det här. Illavarslande. Illavarslande.

Korthajarna!

Pyjamas-Poker - hört talas om det???
Innan barnen lägger sig på kvällen så får de lite kvällsfika och inte sällan hinner vi också med ett parti 5-kort. Nelle har precis nu, i jul, lärt sig spela (hålla i korten och spela efter färg) så nu kan hon också delta i kortspelet. Hon är en USEL förlorare. Hon kastar kort omkring sig och skriker när någon annan vinner. Hon är dessutom övertygad att det är hon som vunnit iallafall och visar gärna upp något av de "klädda" korten hon haft på sin hand medan hon utbrister "MEN TITTA HÄR DÅ!!!!". Vi andra brukar (inte helt schyst...) skratta lite. Men idag sa hon det roligaste av allt. När alla 5 korten var utdelade, innan spelet kom igång, ropar hon "*He koooste"!!!

*Det kostade!( fri översättning från "norrländska")= när någon "tvingats" ut med t.ex. ett ess på ett så lågt kort som en 2-3:a redan i första rundan.

Ska jag, ska jag inte, ska jag...

...ska jag inte? Fortsätta blogga, pratar jag såklart om. När jag startade den här bloggen för snart ett år sedan så sa jag till mig själv att jag skulle "ge den ett år för att se vad det gav". Att ha en blogg (såsom jag har den) är ju som att skriva dagbok. En dagbok tillgänglig för andra...och kanske till och med till för andra. Min mening har ju varit att dels dokumentera (för egen räkning) vad som hänt under vårt år i Paris men också för att familj och vänner ska kunna följa mitt och min familjs liv under tiden vi är borta. Vi vill ju inte bli bortglömda!

Det har varit otroligt roligt att ha den här bloggen och jag har fått mycket positiv feed-back från er därhemma. Att ni faktiskt tyckt det har varit roligt att kunna "följa med oss" på den här resan och att det känts som att vi inte "varit långt borta". (Hur gjorde vi före datorernas tid???)

Nu har iallafall året snart gått och jag måste bestämma mig. Ska jag fortsätta tiden ut (i Paris) eller ska jag lägga ner när året har gått? Jag måste fundera på saken. Såklart kommer ni snart få veta hur det blir...som med allting annat.

Ledigheten börjar gå mot sitt slut

Ledigheten börjar gå mot sitt slut. Ikväll åker Richard mot Stockholm för att på måndag åka ner till Paris igen. Skolan kallar. Och verkligheten. Jag och barnen stannar ett par dagar till här uppe och åker sen "hemåt" via Stockholm den 12 januari. Om ett halvår är vi åter i Sverige igen. Nu måste vi börja göra nya planer. Vi har smält beskedet att vi inte kommer vara kvar i Paris längre än till juni. Nu måste vi göra ett "omtag" och lägga ut en ny 5-årsplan. Känns jobbigt på ett plan men spännande på ett annat!

Så länge tar vi oss en skotertur och njuter av vintervädret.

Nyårslöfte 2010

Löfte: 10 sit-ups och 10 armhävningar om dagen från och med idag.

Ni tycker det låter löjligt va? Ja, men då ska vi komma ihåg att jag går från 0 sit-ups och 0 armhävningar om dagen. Alltså är det en OTROLIG förbättring av min träning som jag gör. Och...jag tänker... "det kanske ger sig med tiden"? Alltså, jag kommer öka på antalet i takt med att rutinen sitter? Den som lever får se.

Välkommen 2010!

Paaaarty!!!

Nej, kanske inte riktigt... Som småbarnsförälder orkar man helt enkelt inte parta. Inte jag iallafall. Och definitivt inte som "förr"! Även om man har barnvakt dagen efter och i princip kan sova hur länge som helst så orkar man inte. Priset är för högt. Och man blir för trött. So not worth it!

Men man kan ha fest ändå. Och det hade vi igår. Vi var hemma hos min tremänning/syssling/second cousin och firade i en hel dag. Vi kom efter lunch och började med bastubad, öl och lite ost och korv. Sen lek och middagsförberedelser. På menun stod hummer, oxfilé och potatisgratin + sallad med "piff" . Murkelsås...mmmm. En flaska vitt och en flaska rött. Sen blev det raketuppskjutning kl 22.00 (för att barnen skulle orka) och efter det efterrätt - åkerbärsparfait med knäckflarn. Skumpa på 12-slaget. Eller för att vara exakt 00.01. Vi MISSADE nämligen 12-slaget med en minut....

Och sen sa vi alla god natt vid 01.30.

Och när vi vaknade i morse (09.30! tack alla barn) kunde vi på riktigt säga till varandra:
Gott Nytt År!! (Pigga som lärkor, härligt!!!)