En mammas dåliga samvete

Jag skulle vilja säga att det är jag som "roddar" familjen just nu. Alltså, inte ensam, men att det liksom blivit jag som fått huvudansvaret för "FAMILJEN" sen barnen kom och speciellt sedan vi flyttade till Paris och Richard började i fransk skola. Med franska tider och krav. När barnen var nyfödda så var det inte så konstigt. De åt, sov och utförde sina andra behov praktiskt taget på min kropp uteslutet. Sen blev de lite större och när vi båda jobbade så var det jämställt. Hämta, lämna, laga mat, natta...det blev den som var hemma som skötte det. Jag jobbade ju skift så här var det lika. Inget konstigt med det.

Richard har alltid varit generös med att försöka ge mig "egentid", alltså att jag ska kunna göra något på egen hand eller med någon kompis. DET ÄR HÄR DET KONSTIGA ÄR. När jag lämnar hemmet så känns det som jag "smiter". Rymmer. Sjappar. Olovandes. Det är underbart att komma ut en liten stund och det finns ingen som sitter och väntar där hemma. ÄNDÅ känns det som att jag gör något förbjudet, något som inte är helt ok. Första timmen är det bara ljuvligt sedan kommer känslan att jag måste SKYNDA MIG HEM. Jag har ju rymt! Jag snabbar mig med det jag håller på med för att hinna hem till middagen, läggningen eller vad det kan vara. Varför? Varför existerar det här dåliga mammasamvetet? Varför kan jag inte bara gå ut och vara? Och komma tillbaka när jag är klar? Jag fattar det inte.