Den eviga bo-frågan

Det här är de nya lampskärmarna till vår Chandellier. Kitsch så det skriker om det och sååååååå fint!

Idag har jag varit på ett "mammafika" med svensk-klanen här i Paris. En av mammorna fyller år idag och hade bakat scones, morotskaka och bjöd på fika hemma hos sig. Jag hade så trevligt (och bråttom!) att jag inte fick upp kameran för att ta en enda liten bild. Det är verkligen synd för den lägenheten de bor i är verkligen FANTASTISK. Precis en sådan våning som vi drömde om när vi var på väg mot Paris. Just denna ligger långt utanför vår (läs försvarsmaktens) budget så den hade aldrig kunnat blir vår, men kanske nåt liknande. Den här våningen om 170 kvm är helt nyuppfräschad, nytt kök o.s.v.. Flera meters takhöjd, vit vit vit med stuckaturer, öppna spisar och vackra guldspeglar. Ni vet. Känns då lite ledsamt att knata hem till dockskåpet men så fort vi går in i trädgården och solen skiner så känns det bättre igen.

Hur mycket kan man egentligen fundera över sitt boende? Större? Finare? Bättre? Dyrare...! Hemnet-knarkandet har tagit en liten paus för min del sedan vi flyttade till Paris men emellanåt bara MÅSTE jag kolla vad som finns ute på marknaden. Kommer man nånsin att bli nöjd? På riktigt?

Har upptäckt att min fablesse för kitsch är större än jag trott. I varje litet hörn "smyger" det sig in starka färger, pärlplattor, Hello Kitty m.m. Hur bra skulle inte det göra sig i en sån vacker Paris-våning? Eller ett 60-tals hus? Eller sekelskifte? Eller...jag dånar!