En komplimang?

För cirka 1 år sedan var det en person som "smickrade" mig genom att säga "Nej Lotta, du ser inte alls ut som 38 år, jag trodde du var 28 eller nåt? Igår var det en annan person som sa till mig "Oh nej Lotta, du ser inte alls ut som att du är snart 40, jag trodde du var, kanske, 33?"

Har jag åldrats 5 år på bara 1 år...?

Riktig konst

Priceless!

Tänk

Tänk att jag gjorde det! Att jag faktiskt började den där
efterlängtade konstkursen. Idag har vi lärt oss att tänka perspektiv
och komposition. Arbetat med blyerts och kol. Pratat papper och
fixering. Nästa gång blir det pensel och färg. Tänk att jag ska få
göra det här i ett helt år.

Bantarjeans

Jag undrar hur många kvinnor i Sverige som är innehavare av ett par bantarjeans? Alltså, ett par jeans som är lite (eller mycket för den delen) för små, men som var snygga och dyra när de köptes och som är själva sinnebilden för vem man EGENTLIGEN ÄR. Dessa jeans som ligger i garderoben år ut och år in och som aldrig någonsin mer kommer att bli använda.

Jag har gått igenom mina jeans och kommit fram till att jag t.o.m. har kategorier av bantarjeans.

1) Jeansen före Edward föddes. Jag inser att jag ALDRIG mer kommer att komma i dem igen. Det fattas en decimeter i linningen. De är mest kvar som ett slags minne över hur jag såg ut förr. Tänk att jag var såååå smal!

2) Jeansen som jag hade mellan barnen. De jeansen har jag fortfarande ett hopp om att kunna bära igen. Jag kommer i dem men det liksom "pyser över" lite på kanterna och därför avstår jag från att ta dem på mig. Jag provar dem då och då och tänker...snart så...

3) Amningsjeansen. Jeansen jag köpte när jag ammade Nelle och gick sådär en 2 mil om dagen med barnvagn. Används fortfarande men är liksom lite "tighta" över låren. Wonder why?

4) Jeansen jag köper nya "lite för små" med försäljarens försäkring om att jeans ALLTID går ut en storlek. Ja, det kanske de gör - men sen måste man ju tvätta dem...

Vad är då min poäng med det här? Jo, det slår mig att man/jag är aldrig riktigt nöjd. Till och med i de "snyggaste" faserna i livet fanns det plagg som man inte tyckte satt riktigt bra. "Om jag bara hade lite mindre här eller lite mera där..." Varför kan man/jag inte bara vara nöjd? Och varför slänger man/jag inte alla de där förbannade "bantarplaggen"!

Vad har du gjort med foten?

Så har jag då varit på återbesök hos osteopaten/naprapaten. Inflammationen i benet har gett med sig, både muskulärt och neurologiskt, yeah! Bäckenet var "sådär" när hon började titta, ryggen...sådär. Hon knäckte och höll på en bra stund. Och sen kom vi till foten.
-Vad har du gjort med foten? utbrast Segalore. Har du ramlat ner i ett hål? Ett stort hål?
-Neeej, jag har inte gjort nåt???
-Nu får vi börja om...

1,5 timmar senare kom jag ut. Mjuk, mör och fin. Nu SKA det vara bra. Till helgen kan jag börja jogga igen. Nu blir det vila, vila, vila. Och dricka mycket vatten.

Med hopp om liv.
/Er lottaiparis

Det går fort

Det går fort framåt med franskan när man är 3 år. Idag har jag och
Nelle haft tjejdag och åkt karusell och gått på restaurang. Nelle
fick välja och det blev pizza och äppeljuice. Hon beställde
klockrent in "Jus des pommes" och jag blev lite avundsjuk. Tänk så
fort det går att lära i hennes ålder!

Kalasdag!

Rent generellt brukar jag inte gilla barnkalas. Det är säkert helt PI att säga så, men jag står för det. (Liksom jag inte gillar lekparker eller att leka överhuvudtaget. Undantaget att rita, det gillar jag. Nog om det.) Det här kalaset var det dock svårt att inte gilla. Festen hölls ute på familjens 60 kvm stora terass. Det var strålande sol och mer än 20 grader varmt. Tårta och saft till barnen, vitt vin (Chablis) till de vuxna. Och så var det ju utsikten då.... Kan man ha en mer magnifik utsikt än denna i Paris? Vi föräldrar satt och pratade vuxenprat under ett parasoll i 2 timmar medan barnen lekte, åt tårta, godis och hade det bra. Nu längtar jag bara efter att få bli tillbakabjuden på kvällstid så jag får titta på Eiffeltornet i nattskrud;-)

Sen "strövade" över marsfälten hemåt i ett underbart soligt Paris.

Tog Metron sista biten...

...och nu blir det grillfest och drinkar med grannarna ikväll. Ibland bara flyter man med!

Behöver jag säga att festen var hos danskar!?!

Hollywoodfruarna

Klockan 22.20 hemma hos lyxhustru Mme Gray i Paris:

Tittar på Hollywoodfruarna på webben. (Anna Anka, allvarligt? Människan är ju sjuk, på riktigt.) Kan ändå inte låta bli att tänka att jag är "lyxhustru" liksom dem... Jag har ju också skjutvapen i hemmet, Village People i duschen och en restaurang på toaletten.

Tänk om man blir sådär av pengar?

Och en större fråga än så. Var är indianen?

Scener ur ett äktenskap

Klockan är 8.55 på morgonen. Kvinnan i familjen står på skolgården tillsammans med sin son. Det är full aktivitet då det är skogsutflykt idag, något kvinnan i familjen inte kände till. Kvinnan ringer i lätt panik till sin man.

Kvinnan:-Det är skogsutflykt i skolan idag! Och de ska ha matsäck med sig! Kände du till det?
Mannen:-Euhmmm...ja, de sa nog något om det på föräldramötet i måndags....
K:-Men det ska ha kommit skriftligt också?
M:-Ja, jag skrev nog upp det också....
K:-Men, du sa inget?
M-Eh...nej, jag glömde nog det...

Klockan 09.00 när utflykten går av stapeln har sonen matsäck i ryggsäcken. Skinkmacka, drickyoghurt, äpple och sportdryck.

Det blir köttbullar, potatis och gräddsås till middag.

"Jag vill börja Prinsessa"

Edward har börjat på "Baby-Karate" på onsdagar. Nu vill Nelle börja på "Prinsessa". Hm...vad säger man, vad gör man? Och inte minst, vad gjorde jag för fel? Är det genetik eller miljö?

Besynnerligt

Idag hände det något besynnerligt. Jag kommer på mig själv att "tralla med", ja till och med sjunga med, till denna melodi. Jag har varit en ENTRÄGEN motvalskärring när det gäller "Allsång på Skansen" och så sitter jag och sjunger med till Lasse Berghagen? Någon - snälla - någon, hjälp mig! Håller jag på att bli lokalpatriot?

Stockholm i mitt hjärta,
låt mig besjunga dig nu,
åldrad i ungdomlig grönska,
öarnas stad det är du!
Av städer jag känner i världen
är du den stad som fått allt.
Genom Mälarens kärlek till havet
är du en blandning av sött och salt.

Inte undra på!

I dagens DN finns en artikel om "höstdeppighet". Att det är vanligt att bli lite smådeppig på hösten när ljuset försvinner. Värst är det just nu under omställningen, den biologiska klockan hinner inte med omställningen och vi kan känna en konstant trötthet och vidhängande nedstämdhet. Som vanligt är det hormonerna som spökar men det finns saker att göra. Gamla hederliga ljusterapin funkar (bäst är det mellan 06-07 på morgonen vem som nu vill vara vaken då?) solsemester (vem har tid med det?) men också VANLIGT LJUS, MOTION & GODIS! Med fördel choklad. Jag visste det! Inte undra på att jag känner mig deppig...

Om jag kunde skulle jag länka till artikeln men som vanligt får jag inte riktigt tekniken att funka...

I "svinistider"

Vad kan passa bättre som kvällsunderhållning med barnen än "Kasta Gris" i dessa svininfluensa-tider? Inget - nöff, nöff!

Konstiga saker

Konstiga saker som jag gör numer:

-Jag köper (jättedyra) teer från Kusmi för att burkarna är så fina! Och för att burkarna/teet är lite "inne" just nu. Jag vill ha dem, allihop, som...prydnad. Jag dricker ju kaffe.

-Jag tittar på danska tv-serier (t.ex. Anna Pihl, Nikolaj & Julie) för att de, danskarna, har så snygga kläder, och så snygga interiörer. Handlingen är sekundär när det är danskt. Med det inte sagt att det inte gör bra tv/film, för det gör de.

-Jag använder sviktsulor i ALLA skor numera. Det är överlägset och mycket beroendeframkallande. En varning utfärdas om ni funderar på att börja...

-Jag saknar att vara med barnen här hemma. Jag trodde jag skulle tycka det var "skönt" med lite egentid. Men jag saknar dem. Det var samma sak när de började dagis hemma i Sverige. På något vis har jag kommit till insikt om att de är små så kort tid. Och till låns. Och jag vill vara med dem så mycket som jag kan.

Konstiga saker jag VILL sluta med:

-"Spara" på nyinköpta kläder. Jag lägger plagget i garderoben och "sparar" på det till "rätt" tillfälle. Rätt tillfälle dyker ju aldrig upp. Jag vill göra som min gamla kollega I och mamma, använda ALLT hela tiden. Inte ha "finkläder" och "vardagskläder". Slänga på sig den nya toppen så fort man bara kommit ut ur butiken. Jag önskar jag vore sån!

-Äta så himla mycket choklad. Det kan inte vara nyttigt när det sker kilovis.

Konstiga saker jag slutat med:

-Jag går inte längre fram till ALLA uteliggare för att kolla om de är "ok", andas o.s.v. Jag ringer inte längre till polis, vaktbolag för att de ska komma och ta hand om den "redlöse" mannen i tunnelbanan. Jag blev luttrad någon gång i 25-årsåldern. Jag har inte bestämt mig om jag skäms över det eller inte.

-Hemnet-knarka. Inte kan det väl vara så att jag är nöjd? Hjälp!

-Slutligen, jag har slutat deppa och vara tragisk för den här gången. Min "leende-terapi" och mitt goda sällskap hela helgen muntrade upp mig rejält. Det var ju tur det för annars hade jag enligt min bror varit tvungen att ändra namn på min blogg till "Den tragiska bloggen"!

Helger går för fort numera!

Få se nu...om jag får välja...? Silverbestick eller en surfbräda...? Hm, svårt det här?Är det så att tiden går fortare ju äldre man blir? Jag kan bara inte fatta att Richard (tillika jag, då...i januari) är 40 år! (Det var ju så nyss vi fyllde 30!) En helg i den här åldern känns, tidsmässigt som, en lektion i skolan när man var 14. Min mamma, moster och kusin var här i helgen och den "bara försvann". Inte så att vi inte gjort nåt, men det gick så fort. De kom i fredags mitt på dagen och åkte i morse så vi hade verkligen HELA helgen. Fredagen firade vi Richard som blev SÅÅÅÅÅ glad över sin surfbräda. Hans 40-års-kris är nu manifesterad i en bräda och våtdräkt. Jag antar att jag ska vara glad över att det inte är en sportbil och...ja, ni vet.

Lördag tog vi en långpromenad upp till Sacré-Coeur. Vi strosade runt i folkvimlet, var på en loppmarknad i Montmartre och åt en långlunch med vin, grodlår, sniglar och Moules Frites. Barnen var med Richard och det blev en precis så mysig dag som vi tänkt oss. Lördagkväll var det tänkt att vi skulle ut på "stan" men min rygg och mitt ben pallade helt enkelt inte... Istället kalasade vi på franska ostar och tittade på långfilm.

Söndag åkte vi till Asiatiska kvarteren och åt en kalaslunch! Kusin Kajsa har bott många år i Kina och VET PRECIS hur man ska beställa in mat så alla smaklökar retas...och smörjs! Den här gången var jag inte i närheten av en inälva, vilket känns som en triumf! Vi hamnade även där på en loppmarknad där Kajsa fyndade ett par skor för 3 Euro. Jättesnygga "skinnplatåisar" i mörkbrunt, fint skinn. Kajsa tog de direkt på sig och stoppade de gamla i påsen. När vi gått 200 meter skrattade Kajsa och sa "nu vet jag!", "vadå?" frågade vi, "jag vet varför skorna var så billiga!". Vi tittade ner. Platåerna på skorna hade pulveriserats (som torr frigolit) och det lossnade stycken av sulan när hon gick! Åh, vad jag älskar loppmarknader!!!

Vi konstaterade alla att det inte går att bara stanna en helg i Paris. Det är för kort! Jag hoppas de snart kommer tillbaka, kvastarna är parkerade på ett säkert ställe;-)

Blåkulla

Enligt Richard har han hela Blåkulla på besök. Avgör själva!

Jag har någon gång hört..

...att om man ler med munnen fastän man är lite deppig så reagerar hjärnan på leendet (musklerna i ansiktet) och tror att man är lycklig ändå. Jag ska prova det idag för nu blir här fest!

Richard fyller år och om 2 timmar kommer besök från Sverige. Nu gaskar jag upp mig! Om jag nu håller på så här hela helgen borde jag vara "fullvärdigt lycklig" tills på måndag! CIAO! Jag tror det redan börjat funka...

Richard 40 år idag!!!

Idag fyller Richard 40 år!!! I födelsedagspresent önskar han sig...en surfingbräda! Vad tycker ni, ska han få en surfingbräda i 40-års-present?

GRATTIS min älskade man på 40-årsdagen!

Nu är vi halvvägs...

Muntergöken är död

Jag behöver muntras upp. Nån idé, nån?

Appropå tack

Har ni tänkt på att man ibland glömmer att tacka för saker? Ja, man kanske slänger ur sig ett "slentrian-tack" men ibland glömmer man liksom att tacka PÅ RIKTIGT.

Jag ska uttdela några tack idag som jag tycker jag glömt bort:

TACK PAPPA! för den där gången när du var barnvakt alldeles själv så jag och Richard, mamma och Jan kunde gå på bröllop förra sommaren. Det var en stor uppoffring och krävdes nog lite mod att vara ensam med mina två illbattingar. När man kanske inte är så van menar jag...

TACK F! för att du retat mig hela livet för att jag inte sökte till Konstfack 1990 (nej, jag hade inte kommit in men ändå...jag borde sökt). Jag HAR ångrat det hela livet och tack vare det kommer jag nu gå konstskola här i Paris istället. Bara för att jag kan. Och vill.

TACK EVA! (min gamla chef) för att du alltid uppmuntrade och stöttade mig i min yrkesroll när jag kom ut som nybakad socionom. Även om jag var "helt ute och cyklade" när det gällde vissa beslut så kände jag mig alltid respekterad och lyssnad på av dig. Du lärde mig mycket. Men så är du ju norrlänning också...

TACK RICHARD! för att du försöker ge mig egentid och läktid när jag behöver det. Jag glömmer nog att säga hur mycket jag faktiskt uppskattar det på riktigt.

TACK ALLA NI SOM GJORDE MIN MÖHIPPA I MAJ 2000! det var så kul och jag kände mig så glad över er omtanke den där dagen, ni anar inte!

TACK MS LOIS! för att du tog in mig, en 17-årig svensk flicka, till ditt hem när jag som bäst behövde en som du. Du är visserligen död idag men jag vill ändå säga det, du var en underbar människa och världen är fattigare utan dig.

TACK ANNIKA! för att du kom och hjälpte mig göra varma mackor på vår glöggfest/Edwards kalas härom året. Det hade aldrig gått utan dig.

TACK KAJSA! för att du visade oss "ditt Kina"när vi kom på besök 1999. Jag vet att det krävdes en massa planering från din sida för att vi skulle kunna få en bra semester. Med pingis och allt;)

TACK ÅSA OCH JOHAN! för att ni är sådana goda människor och ställer upp för oss när vi behöver det här i Paris. Jag är så glad att vi träffat er.

Gud, det känns som jag skulle kunna hålla på hela dagen om jag fortsätter att tänka på alla tack jag missat. Jag får nöja mig så här för idag. Det kanske blir dags att återkomma en annan dag och fortsätta?

TACK!

Tack doktorn?

Eller?

Deppigt värre

Så här ser jag ut när jag deppar. Ja, jag gör faktiskt det. Jag har ont PRECIS överallt i kroppen, nu har det till och med börjat värka i armarna. I ARMARNA! Och de som var det enda som var bra tidigare! Faktum är att jag känner mig sjuk, som att jag har influensa, fast jag inte har det. Jag sover också illa, vaknar varje timme när jag vänder mig. Och jag lider över att inte kunna springa. Lider.

Idag pratade jag med en kompis som har "liknande" krämpor. Vi skämtade lite om åldern och så, men visst spelar det roll. Att man är 40 och inte 20. Hur ska det bli när man blir 60? Och 80? Vi var iallafall båda rörande överens om att det gäller att ta hand om sig själv. Att lyssna på kroppen och att arbeta förebyggande. Man vill ju verkligen leva fullt ut HELA livet.

I morgon ska jag till doktorn igen. Något mirakel kanske jag inte vågar hoppas på den här gången men lite ny medicin, en uppmuntrande klapp på axeln och en dos "jävlaranamma" kanske man kan få iallafall?

Kinesiska?

Igår kom Edward hem med sina två läxor för veckan, franska och svenska. Franskaläxan gjordes klar igår kväll tillsammans med pappa och ikväll fixade jag och Edward bokstavsläxan. Edward verkar tycka det är "kul" med läxor och så länge det går ska jag då uppmuntra detta!

Utöver läxorna hade Edward lånat hem en bok från skolbiblioteket, "Boken om Bagar Bengtsson" av Lennart Hellsing. Tidig 70-talare skulle jag gissa. Den handlar om en bagare som är besatt av att baka, lite som karaktären "kaminmannen" från Killing-gänget (för alla oss som är födda på 60-70-tal). Boken har ett ålderdomligt språk "Bagar Bengtsson här i stan, han har bakat en krokan, och där bodde han med Bullertina Bergis". Ni förstår själva.

När vi kommer till sida 3 och Edward med stor möda stavar sig igenom B-U-L-L-E-R-T-I-N-A titar han på mig och säger på fullaste allvar:

-Nej, nu tror jag det står på kinesiska, mamma!

Halta Lotta

Halta Lotta. Det kan man verkligen kalla mig just nu. Högerbenet har nu fullständigt "ballat ur" och glömt sin funktion, det vill säga att föra människan, mig, framåt. Benet lever liksom sitt egna lilla liv, en liten, liten bit bakom resten av mig. Ja, ja, det ska väl ge med sig. Idag har "vi" iallafall talat med doktorn igen. Min doktor. Jag säger "vi" för det är Richard som måste ringa då det är doktorn på Ecole Militaire som jag går hos. Enligt henne ska jag nu INTE börja med något annat anti-inflammatoriskt preparat såhär nära inpå den "misslyckade" kortisonkuren. Nej, jag ska fortsätta med smärtstillande paracetamol och sen komma på nytt besök till henne i slutet av veckan. Får väl göra det då. Och lugnt halta vidare tills vidare.

Duschkväll

Det är lite som med barn som med gamlingar. I vår familj har det blivit dusch-/badkväll för barnen på söndagar och torsdagar. Vi har ju två "torrisar" med "eksemhud" så bad varje kväll är uteslutet. Det är då enkelt att komma ihåg att man badar söndag (innan skolveckan börjar) och torsdag (innan helgen börjar). Favoritlek för Nelle just nu är någon slags restaurang i duschen. Alla koppar, glas, kastruller ska med och sen sitter hon där i gott 10-15 minuter. Härligt!

Det gick bra igår

Visst gick det bra igår. Edward klarade sin första övernattning hos kompis med bravur. Inga tårar eller ledsna miner här inte! Bara kul! Det enda som var lite tråkigt, enligt Edward, var att kompisen inte var kvar på morgonen när han vaknade, han hade gått in till sin mamma och pappa på natten! Så kan det också gå.

Pyjamasparty

Ikväll ska Edward för första gången sova över hos en kompis! Det känns stort tycker jag. Att han har blivit så stor att han, för det första kommer på idén, sen frågar och sen GÖR DET! Edward och Otto "fann varandra" redan från början när vi kom till Paris och vänskapen har bestått även fast Edward nu gått över till skolsystemet och Otto har ett år kvar i förskolan. De har tidigare frågat om de kunde sova över någon gång hos varandra och ikväll blev det så dags. Jag, Richard och Nelle åt middag tillsammans med Ottos föräldrar och storasyster (BTW världens godaste hemlagade pizza!) och sen lämnade vi Edward hos sin kompis. Edward hade packat resväskan med nattlampa och 2 gosedjur och med ett löfte att vi kommer och hämtar om det blir ledsamt.

När jag för första gången skulle sova över hos min kompis Maria (Maria som var här och hälsade på i maj) slutade det i storgråt och tandagnisslan. Jag var väl, 6-7 år sådär, och kaxig till en början. Men sen...när kvällen kom och Maria hade somnat in för natten...då kom tårarna. I floder. Fanns inget som kunde trösta mig. Så det slutade med att mamma Kerstin fick ringa till mamma Inger och mamma Inger fick klä på sig och ta sparken ut i snöyran och hämta. Vilken underbar känsla det var att sitta där på sparken. Kallt om kinderna. Mörkt. Lite snö i luften. Mammas regelbundna sparktag. Att veta - jag kommer hem och sover hemma i min egen säng in natt. Hemma hos mamma och tryggheten.

Vi får se hur det går för Edward ikväll. Jag håller tummarna.

Nu tog positivismen över igen

Bilden blev lite suddig men man ser tydligt "proppen". Alltså, man börjar visst bli gammal... Man ska visst aldrig ropa "hej" och bara vara glad. Igår när mirakelkvinnan gått igenom min kropp kände jag mig så glad och belåten över att kroppen svarade på hennes behandling. Ont, ja. Trött, ja. Men rörlig igen och en värk som börjat släppa...eller iallafall ett ben som lydde igen. Men man ska tydligen inte ropa "hej"...

I eftermiddags när jag låg och vilade (ja, jag gjorde faktiskt det!) så fick jag - en blodpropp! I pekfingret. Liten men naggande "god". Supersmärta i 2 minuter och sen ett svart, runt blåmärke som minne. Sen fick jag en till, i benet. Och sen en till i handen. Då gick vi till doktorn igen. Richard med som tolk och barnen i släptåg.

Akuten kl 18.00 en fredagkväll:

*I Sverige...minst 5 timmars väntetid.

*I Frankrike. Totalt 30 min från vi kom in tills vi var ute med nytt recept(omedelbart stopp på kortison!), blodprovstagning och en remiss till massör. 22 Euro. NEJ, jag börjar verkligen undra om vi har så bra sjukvård i Sverige som vi alltid skryter om? Vad går våra skattepengar till?

Och nej, det är ingen privat-/gräddfils-/klinik vi går till.

Miraclewoman

Redan idag fick jag tid hos naprapat. DET kallar jag effektivitet. Ingen 3-månaders vårdgaranti här inte, är man sjuk får man hjälp - direkt. Hittills har jag bara positivt att säga om den franska vårdapparaten. Jag skulle till och med kunna stäcka mig till att säga att jag är imponerad. När jag började prata vårdkö med läkaren och naprapaten skakade de bara på huvudet "Men om man måste vänta minst 3 månader, då blir man ju ännu sjukare?". Känns som vi måste bearbeta våra politiker hemma litet.

17.00 idag klev jag in på naprapatens lilla kontor/behandlingsrum ute i 15e. Arr. Hon läste remissen, gjorde en grundlig anamnes och sen började hon. Likt läkaren igår kunde hon inte tro sina ögon över mitt katastofala tillstånd
-"VARFÖR har du inte sökt hjälp tidigare?". Hon kunde inte fatta det. "Vilken värk du måste ha haft!!!".
-"Jo, ja, lite ont har man ju alltid, försökte jag..."
-"Ni mammor...helt hopplösa...".

Måste nog göra en slags sammanfattning av allt som var fel, annars låter jag som jag inte har långt kvar i det här jordelivet. Nacken, ögonen (måste gå till optiker), bålen, bäckenet, ryggraden i allmänhet OCH synnerhet, epiduralstickstället när jag födde barn, magen, blygdbenet, höfterna, bägge benen och knäna samt fötterna. Lämnar i princip bara armarna kvar. Om de sa hon "Du bör aldrig försöka dig på tennis eller squash eller så, det passar inte din fysik - du skulle bli sjuk". Tack för tipset!

En timme och en kvart senare "vinglade" jag ut som pånyttfödd. Lite av smärtan i benet är kvar men jag känner mig helt plötsligt RÖRLIG igen, mjuk, som en ny människa.

"På söndag kan du försiktigt börja springa igen, kort och lungt pass. Om det inte känns bra om två veckor ringer du mig igen så får du komma tillbaka en gång till".

Just like that. Så enkelt. Så härligt. Ett sånt mirakel. Faktiskt.

Hos doktorn

Så här glad och nöjd såg jag ut idag innan jag gick in till den
franska militärdoktorn. Jag fick träffa överläkaren på kliniken,
en kvinna i 55-års åldern som var mycket trevlig och
omhändertagande. Så långt allt väl.

Jag har ju haft ont i ett ben ett tag och det har bara blivit värre
och värre, nu har jag inte kunnat springa p.g.a. smärtan så jag
ville kolla vad det var så det inte var nåt "allvarligt". Det var det
väl i och för sig inte heller men hela bäckenet är snett, flera
kotor i ryggen är i oordning, minst två inflammationer på gång och
ingen känsel i höger ben. Nu blir det kortisonkur, smärtstillande,
napprapat och vila. Ingen träning alls! Suck.

Och jag som skulle börja mitt nya liv!

Vår gård

Så här ser det ut utanför vår dörr ikväll kl 18.45! Det är så
härligt med alla barn! På riktigt.

Oj, jag glömde visst en sak

OFFENTLIGA TVÄTTSTUGOR & TORKTUMLARLUDD: det hatar jag också högaktningsfullt. Det är sååååå tråkigt att alltid behöva rengöra det där filtret i torktumlaren. Det dammar och blir "smuligt" om fingrarna. Det är lite bättre när man bor i lägenhet med den där stora torktumlaren. Dit hör oftaste en liten sop man kan torka med så man inte behöver röra i det. Men tyvärr så är ju offentliga tvättstugor det absolut värsta jag vet så den där lilla sopstunden man får i torktumlaren uppväger inte "nära-döden-upplevelsen".

Så. Nu tror jag att jag är klar för idag så jag går ut i solen en stund. Ska bli 28 grader varmt idag i Paris. Sommar - det gillar jag!

Lite väl positiv

Har ni sett en sorgligare syn någon gång? Det här är vad som gör mig "smashing"varje dag!!!Jag känner att jag varit lite väl positiv på senaste tiden, här på bloggen och även i riktiga livet. Så här kommer det: gnället. Saker jag inte gillar och retar mig på just nu. I vanlig ordning utan rangordning, huller om buller. Det är bara för att jag behöver gnälla av mig lite.

VATTNA BLOMMORNA: det är så tråkigt. Varje vecka (eller iallafall varannan...var tredje) måste man vattna blommorna. Annars dör de. Jag hatar det. Fylla kannan, gå till blomman, hälla i försiktigt (annars rinner det ALLTID över och ut och man måste torka upp pölar med vatten och smått jordgegg), fylla kannan igen för det räcker ju aldrig med en. Dötrist. Richard vill heller aldrig vattna blommorna, annars hade jag ju kunnat "lägga ut" det på honom. Han säger att om han fick välja skulle vi inte ha några blommor. Men så tråkigt det vore, och fult. Så jag vattnar...

NY MAKE-UP: jag köper så otroligt sällan make-up. Jag köper mycket annat men make-up är jag helt ointresserad av. Det innebär att varenda gång jag måste köpa något nytt (för att det gamla faktiskt tog slut) så finns inte det jag hade förra gången. Jag tar med mig min gamla förpackning och ber att få "en sådan här, tack". "OJOJOJ", svarar de. "HUUUUUR länge sen är det du köpte den här, den är tagen ur sortimentet för åååår sedan!!" Och så måste jag börja leta nån ny variant. Nuförtiden finns det visst inte ens kajaler? Man måste köpa en plastpenna och "skruva upp" kajalstiftet. Och så är det en sudd i andra änden. Nej, fy! Jobbigt. Och make-up-tjejer är alltid så fixade. Man känner sig som ett lik när man står bredvid dem i spegeln.

CELLULITER: varför fick kvinnor celluliter också? Varför inte mannen? Det är ju vi som ska visa ben, armar, magar och allt möjligt? Jag tycker det är fult och orättvist.

FINNAR: ska man inte sluta få finnar när man är 40 år? Finns det ingen rättvisa i livet?

TÄNKA UT VAD MAN SKA ÄTA: varje dag hela livet måste man tänka ut vad man ska äta. Till frukost (det är ganska lätt, där är vi alla vanedjur), lunch och middag. Hur svårt är inte det? Vi varvar mellan 20, kanske 30, "favoriträtter" i vår familj som vi sliter ut för att fantasin helt enkelt inte räcker till. VEM ställer sig en tisdag kl 16 och tittar i en kokbok och tänker "det där måste jag prova i eftermiddag?". Hur mycket tid tar inte det? Jag hatar att laga mat. Handla. Jag är också dålig på det. Blä!

Åh, vad mycket bättre jag känner mig nu! Ha en härlig dag!!!

Turen på Nelles sida

Ingen bruten näsa. Röntgad idag. Jag tackar gudarna igen.

Läsinstruktion

Börja läsa inlägget "längst ner" som har dagens datum. Då blir allt lite begripligare...kanske. Nu är jag tillbaka med bloggandet iallafall om någon saknat mig!

Katakomberna

På lördag hade Richard och Peter bestämt sig för ett besök i katakomberna i Paris. Det blev ju inte av p.g.a. Nells "näskross" så istället blev vi allihopa "tvunga" att gå på söndag. Jag erkänner. Jag var inte alltför entusiastisk innan och vet fortfarande inte mycket mer om katakomberna men så mycket kan jag säga - det var ett intressant besök.

Nere under jord i en gammal kalkgruva ligger katakomberna. Ett underjordiskt tunnelsystem om 300 km varav 1,7 km gångar är öppet för allmänheten. Smala, klaustrofobiska gångar som idag tjänar som begravningsplats för 6 miljoner döda människor. I tunnlarna har man av skelettdelar och döskallar av 6 miljoner männniskor byggt "konstverk" till allmän beskådan. Vackert men makabert. Vilket söndagsnöje va?!?Hundratals meter av skelettdelar och döskallar. Staplade på varandra, i meterhöga högar. De hade t.o.m. byggt en rondell av skelett där inne!Bu!

Kommer ihåg att jag SPECIELLT fotograferade den här skylten för att texten tilltalade mig. Minns nu inte riktigt hur det stod...ska kolla med Richard och lägga in citatet senare. Om nu inte någon läsare kan upplysa oss okunniga?

Shopping i Paris med Petra=bäst!

Jag älskar att shoppa. Petra med. Jag tror faktiskt inte att jag känner någon som jag shoppar så bra tillsammans med som Petra. Jag har nästan mött min överman/kvinna. Samma brutala ärlighet båda två (bra eller anus?), samma förhållningssätt till hur ett kreditkort ska användas (det SKA användas men med förstånd), samma uthållighet (oj, är klockan redan fem, vi kanske borde dricka nåt?) och samma LUST till denna, kanske något ibland förlöjligade SPORT!

Vi var ute hela dagen och stannade endast för att dricka och dela på en liten macka. Som vi shoppade. Bland annat fick dessa två "raringar" följa med mig hem. Ett par lila skinnstövlar till hösten och ett par randiga gummistövlar. Det är ren och skär glädje det!

TACK Petra för att du höjer lustkänslan ytterligare ett snäpp!

Fredag+lördag+söndag

Den här helgen har varit hektisk. Inte på ett negativt sätt, tvärtom, men hektisk. Jag ska försöka mig på en kortsummering. Vissa avsnitt (exempelvis shopping, katakomberna o.s.v. förtjänar ett eget inlägg)

Fredag: dagis, skola, lämna-hämta...allt det där vanliga. Lite extra städning då vi väntade celebert besök från Sverige. Greven och grevinnan: Peter och Petra. De reste med Ryanair den här gången och kom in till Paris runt 6-snåret på fredagkvällen. En låååång middag senare (med några flaskor vin till) hade vi hjälpligt uppdaterat oss om allt viktigt i livet, skvaller och mode. HA HA, Jag skojar, ok...eller gör jag det? (jag tillhör ju den "ironiska generationen" för er som sett Henrik Schyfferts 90-tals betraktelse).

Lördag: började strålande-regnet lämnade stan och det var hög luft, blå himmel och strålande sol. Lite kallt kanske, om man nu ska klaga på nåt. Vi åt en näringsriktig frukost med te, kaffe, grovt bröd, juice, ägg, grönsaker, croissanter, sylt, nutella... Barnen gick ut och lekte med grannbarnen och vi satt länge och pratade. En riktigt härlig långfrukost som såklart fick ett abrupt och akut slut så som det ofta är med småbarn. Nelle igen. Näsan igen. Den här gången hade hon ramlat med näsan på trottoarkanten. Storblödande näsblod och full panik. När blodet slutat rinna och näsan var avtvättad såg den bruten ut, på riktigt. Så istället för en mysdag i katakomberna (hur mysigt det nu är?) så blev det en eftermiddag på akuten för Nelle, Richard, Edward och Peter. Jag och Petra gick och shoppade. A lot.

På kvällen åt vi middag ute i trädgården och invigde vår nya "gasbrännare". Varmt och gott på alla sätt!

Söndag: tillbringade vi under jord. I katakomberna. Se eget inlägg.

Kärringjäv...

Kolla in repan!!!Inte för att vi har den finaste bilen i stan precis, tvärtom. Jag har ofta t.o.m. hånat och drivit med vår gröna fara. Men detta...förtjänade den inte.

Enligt rykten bor det i vår fastighet en "galen" kärring. Hon är osams med alla grannar och försöker göra livet surt för alla. Övriga grannar säger sig veta att det är hon som går och skrapar bilar med nycklar. Endast i syfte för att förstöra och terrorisera. Helt knäpp, alltså. Hos oss har hon varit vid två tillvällen. Första gången kom hon en sen kväll och knackade på för att presentera sig själv. Verkade hur trevlig och normal som helst. Andra gången kom hon skakande och storgråtande till vår grind och berättade att hon var livrädd då en annan granne (enligt henne) hotat att döda henne. Inte fullt så normal den gången.

ALLA i hela kvarteret hatar henne. Vi har försökt att hålla oss så låååååångt borta som det går från denna konflikt. Men nu vet jag inte längre... Igår, eller i morse, har hon också involverat oss i hennes terror. HELA sidan på vår bil är skrapad med nyckel. Vår bil var den sista av alla bilarna på gården hon gav sig på. Innan den har hon skrapat sidorna på en Lexus, BMW, Porsche, m.fl....

Bring it on, bitch!

Svininfluensan

Det känns som om jag måste säga nåt om svininfluensan. Denna otäcka, dödshotande(?) sjukdom som ingen verkar kunna ge några egentliga svar om. Tänk om det blir så som man beskrivit det i de värsta skräckscenarierna? Att folk börjar dö, att samhället lamslås, att det inte längre finns någon vårdplats kvar när MITT barn eller MIN man behöver den? Eller JAG? Vad händer med våra barn om vi blir sjuka, Richard och jag? Jag har redan pratat med vänner härnere och försöker "säkra upp" för ett scenario där vi vuxna blir sjuka. Blir barnen sjuka så är ju jag där, men om jag blir sjuk akut? Turligt nog har vi vänner här som "ställer upp" om det värsta skulle inträffa.

Richard har också talat med försvaret och det verkar som om vi också kommer omfattas av "massvaccineringen". Vi är tydligen inte högst prioriterade men kommer att få vaccin. Jag undrar vilka som är i högre riskgrupp än vi? Visst, de som har kroniska sjukdomar, det förstår jag. Men man kan ju inte vistas i en mer internationell miljö än vi. Richard går på en skola med ca 80 nationaliteter representerade. Tänk då att de och deras familjer tar emot besök (som flygit in till Paris och alltså vistats i den "värsta" riskzonen-flygplatsen) kanske någon gång per månad. Läs=smittorisk! Svenska skolan är pytteliten och varje dag träffas mammor och barn i ett litet utrymme som är varmt och fuktigt. Deras pappor (oftast) reser regelbundet och vistas alltså...på flygplatser. Smittorisk! Hur mycket mer RISK kan det bli?

Nej, nu är det handtvätt och alcogel som gäller. Skulle vi få någon gel över får vi väl grogga på den till våren!?!

Första skoldagen

Så var den då här, den första skoldagen. Två (fyra i ärlighetens namn...) tröttisar traskade iväg till Svenska Skolan i Paris i morse. Klockan 9 börjar de på morgnarna och klockan 15 slutar de om dagarna med undantag för onsdag då de slutar klockan 13. Laddade med rycksäckar, vattenflaskor och ett relativt gott humör trots den (för dem) tidiga morgonen!

Edward har ingen inskolning alls utan där börjar man full tid, pang bom! Nelle har inskolning den här veckan och ska redan från torsdag vara i full verksamhet.
Och så var det läxdags!! Redan första dagen fick Edward en läxa, att berätta ett minne från sommaren. Något man gjort som man kan berätta om för sina skolkamrater. Edward har valt att berätta om när vi var på semester i Biarritz och att han surfade i havet. Han har ritat en teckning som stöd för sin berättelse och i morgon blir det presentation! Två gånger per vecka kommer Edward ha läxa, en bokstavsläxa som de får på måndag som ska vara klar på fredag och en franskläxa som ska vara klar på torsdag. Känns bra, tycker jag.
Regel för läxläsning är redan införd. Först middag, sen läxläsning sen lek med kompisar på gården! Edward är helt med på noterna. Hans franska kompisar (ni kommer väl ihåg Gänget på Rue de Liège?) som är lite äldre och redan går i skolan sedan många år har samma regel- perfekt!

Min reflektion av dagen...herregud vad tiden går fort. Det känns ju som att det var igår som Edward tog sitt första andetag.