Överflöd

Jag vet inte hur det har blivit de senaste dagarna men det är som jag omedvetet bestämt mig för att "äta ur frysen" innan vi åker hem över jul. Kanske en kvarleva från stugan där diverse strömavbrott gjort att en välfylld frys ibland INTE blivit så ekonomiskt som man kanske tänkt sig...

Hur som haver så har det blivit lite av varje på matsedeln. Några köttbullar, en liten gryta, några pasta-gnoccis, pizza improvisé...ja, det har blivit lagad mat varje dag men liksom aldrig riktigt räckt till alla. Barnen har fått varsitt mål men sen har det inte räckt till mig. Så jag har dukat för dem och så suttit med under middagen (allt annat är otänkbart!). "Ska du inte äta?" frågade Edward igår när de åt sista köttbullarna, potatis och lingonsylt. "Nja, det räckte inte...", svarade jag, "...jag tar något sen". En kort sekund svävade tanken iväg till alla de mödrar runt om vår jord som säkert varje dag säger så till sina barn...men som aldrig tar något sen. För det finns ingenting att ta. Hur känner de sig, mammorna? Och hur lång (kort?) tid tar det innan barnen genomskådat dem? Fan vad vi är lyckligt lottade som lever i detta överflöd.

Veckans kompis!

På förskolan har de varje vecka något de kallar "Veckans kompis".
Ett barn får ta med sig en leksak som de visa och berätta om för
sina kamrater. Leksaken läggs i en guldpåse och det är högtidligt
och fint. Den här veckan är det Nelles tur och så här glad var hon
i morse!

Vad tror ni hon tog med?

För att komma i julstämning..

...gick vi idag (efter vi tänt vårt första adventsljus) på Svenska Kyrkans julmarknad. Svenska Kyrkan ligger ju "ihop" med Svenska Skolan här i Paris så hela den här veckan har vi kunnat följa förberedelserna. Inte mindre än 16 (!) lastbilar med varor har lastats av och var till försäljning den här helgen. ALLT man kan tänka sig att den svenska julen innehåller: renskinn, korvar, ostar, sillar, knäckebröd, ostkrokar, höganäsmuggar, julsaker, Alladinaskar...allt! Det var massor med folk och massor med...kö. Tyvärr. Mitt tålamod klarade inte av att stå i kö i 10 minuter för varje liten pepparkaka så för oss blev det en alternativ lunch på Gyllene Måsen, en "julpromenad" på Champs-Élysées och ett besök på Disneystore! Sen avslutade vi med en kaffe på Starbucks. Snacka om att gynna småföretagarna idag, ha ha!

Jag hade laddat batterierna i kameran och lagt den på fönsterblecket för att inte glömma den när vi gick ut. Där ligger den kvar. Så tyvärr, inga bilder idag.

Nu blir det panikstädning och lite tvätt. En "favorit i repris" på söndagar skulle man kunna säga!

Advent

Sjuklingen

Vi åkte ut och hälsade på sjuklingen idag och han tyckte att han
mådde bra. Ännu har de inte bestämt sig huruvida han kan skrivas ut
i morgon eller ej men just nu lutade det åt att han blir kvar någon
dag till. Den som lever får se (galghumor när den är som bäst!).

På vägen hem stötte jag och barnen på den här fondväggen i
mosaik! Är den inte fantastisk - jag vill ha en sån hemma! En
julklapp kanske?

Godkänd

Jag blev godkänd på min första tenta/inlämningsuppgift i Hälsopsykologi! Det var väl goda nyheter såhär i slutet av november? Tycker iallafall jag.

Den är loss!

Jag kan inte fatta att jag har så stora barn att de tappar tänderna! Edward föddes ju nyss! 24 dagar innan sin 6-års-dag tappade Edward sin första tand. Det hände idag på skogsutflykten med skolan och tanden bara "ramlade ut" på marken, enligt Edward. Fröken fick rycka in och hjälpa till och leta och till sist hittade de den och stoppade in den i en servett i jackfickan. Edward är inte riktigt redo att skiljas från sin tand än så han ska "ha den ett par dagar och titta på" innan han lägger den i ett vattenglas till tandfen. Edward hoppas på 100 kr för den här lilla tanden! De fattar verkligen det där med inflation, barn!!

Lite kuriosa på vägen. På danska säger man tydligen (enligt Nelles dagisfröken) att man har en tand som "rockar" när man har en tand lös. Det tyckte Edward (och jag) var kul och rev av en rock'n'roll dans dagen till ära.

Nu måste jag gå igenom familjens bildarkiv för att kolla om det var Edwards första tand som också blev den som ramlade ut först. Sin första tand fick han på min pappas 60-årskalas på Gripsholms värdhus. Det var en underbar majkväll 2004.

Jag undrar...

...hur ni gör när ni gör en macka. Om ni till exempel ska ha skivad leverpastej och gurka på mackan, tar ni då bara pålägg eller tar ni smör först? Och är det då så att ni tar smör för att "klistra fast" pålägget på brödet eller tar ni smör för att det blir godare så? Och känner man verkligen smörsmaken när man har ett pålägg som t.ex. leverpastej och gurka? Jag tar nog nästan alltid smör men tror att jag tenderar till att använda smöret som "klister". Det kanske är helt onödigt?

Jag undrar verkligen. Hur gör ni?

Tjejen har talang!

Min mamma och jag har en gemensam dröm. Att gå Sunderbyns folkhögskolas konstlinje tillsammans. Kruxet är att den ligger just i Sunderbyn. Sunderbyn ligger nämligen mitt mellan Boden och Luleå. OM och jag säger OM, vi skulle få för oss att flytta uppåt, så vet jag att jag iallafall skulle söka in och det hoppas jag att min mamma också skulle göra. Men nu undrar jag om det inte är så att vi har en tredje konstintresserad i familjen. Det här har Nelle målat under veckan vi var sjuka. Visst har tjejen talang? Snacka om att "fixa" de gröna färgerna!!!

Och vilken komposition.

Dyra konstkursen

går ganska bra, trots allt. Idag fick vi lära oss att spänna duk på ram, att "preppa" duken med lim och något annat medel jag inte kommer ihåg namnet på. Sen fick öva oss att blanda bruna färger. Det är tydligen det svåraste?

Nästa gång ska vi måla ett motiv i tusen olika bruna färger. Kanske, kanske ni kan få se hur det blev när det är klart.

Och så de stora nyheterna!

"Min tand är lös, den är jättelös...."

Första lösa tanden!!! Idag, den 24/11 2009, hände det! Snart 6 år och tandlös...

Dålig metafor...jättedålig faktiskt.

Nu kommer en mycket dålig metafor (eftersom jag inte kör bil) men visst känns det ibland som att man känner sig tvungen att "bara gasa på" när man i själva verket vet att man istället borde bromsa. Det känns som vi levt lite så de senaste veckorna. Ja, egentligen är väl livet här inte särskilt "stressigt" men sen jag också började plugga har liksom tempot trappats upp för oss båda. Inte har det ju blivit bättre av att vi varit sjuka heller, allt jobb/städ/fix har ju iallafall varit konstant. Så vi har gasat!!! Tills det nu blev tvärstopp. Richard har haft en envis bihåleinflammation sedan tidigt i höstas. Han har ätit antibiotika, fortfarande haft huvudvärk, trott det var tandvärk och så igår så "scannade" han till sist bihålorna. Stopp i hela kanalerna, full inflammation på högra sidan. Sjukhusinläggning och intravenös antibiotika i 5 dagar. Det är kroppens sätt att bromsa det!

Här packar Richard väskan för att åka in. Nu håller vi tummarna för att antibiotikan hjälper på dessa 5 dagar så han slipper punktera och spola bihålorna. Det har han nämligen gjort förut och det var tydligen ingen höjdare...

Krya på dig älskling! Jag och barnen håller ställningarna här hemma!!!

PS Det gick en serie som hette "Sally" (tror jag det var) på svt för några år sedan. Jag tyckte inte den var särskilt rolig och tittade inte på den när den gick. Hur som helst, idag kom jag att tänka på ett citat hon myntade i serien:
"Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!"
Och för första gången trillade idag poletten ner - jag fattar nu PRECIS vad hon menade!

Dåligt samvete eller helt normalt?

Jag drabbas av ett otroligt dåligt samvete ibland när det gäller barnen. Vissa dagar pallar man bara inte att rita, klistra, spela monopol, leka bebis eller något annat dödstrist, utan man vill bara ta det lugnt och sitta vid datorn och slösurfa. Eller ligga i soffan och läsa en tidning. Varför är det så att barnen är som ALLRA JOBBIGAST just när man själv är som allra tröttast? Om man för en sekund sätter sig ner så är de där i knät, gnäller, slåss och bråkar. Och man vill bara gå. Klä på sig och gå. I bästa fall så står man ut (stänger öronen) och surfar vidare, emellanåt kanske man "slentrian-skriker" nåt i stil med "SLUTA NU!" men man stannar. Om man är normalt funtad. Men ett litet dåligt samvete gnager sig envist fast.

Jaha?

Tittade på svenska nyheter på nätet igår kväll. Det är skönt och tryggt att kolla in Rapport och Aktuellt någon gång då och då. Till och med Nordnytt eller Stockholmsnyheterna för att hålla sig uppdaterad på vad som händer hemma. Igår blev jag dock bara deprimerad. Är det verkligen sant att det här svinviruset muterat och att vi nu, fastän vi haft det, inte längre är säkra? Jag tror jag dånar. I Norge rekomenderar de tydligen att de som haft eller har viruset också vaccinerar sig med Tamiflu. Supervaccin.

När ska det här ta slut?

Jag har varit ute idag!!!

16 grader varmt, strålande solsken, en långpromenad i Paris. Fönstershopping. Barnfri i 2 timmar. Livet har återvänt!

Vad säger ni om det här då?

Nu förstår ni att jag verkligen är/har varit sjuk...jag bakar!!!Det kan låta konstigt det här men det är VERKLIGEN svårt att få tag i gott bröd här i Frankrike. Baguette i all sin ära, men hur länge tror ni man kan äta Baguette och fortfarande tycka det är gott? Våra vänner kallar det "stomi-bröd" och hon är sjuksköterska. Ni fattar själva va? Visst kan man hitta bröd som är ätbart när det är nybakat och färskt på bageriet. Det är bara det att vi hinner inte gå och handla på bageriet varje morgon, vem gör det?

Igår gick det iallafall så långt att jag bestämde mig för att baka själv. Jag gör ALDRIG det. ALDRIG. Men laddad med torrjäst, dinkelmjöl och en stor portion uttråkning (av att ha suttit inne i 1 1/2 vecka) gick det över förväntan. Det tråkiga är ju bara att just de här brödbullarna är misstänkt lika baguette... Nu behöver jag ett nytt brödrecept på några nyttigare bröd. Det ska vara gott, barnen ska vilja äta det och det ska vara überlätt att baka. Ni har att göra med en idiot.

Snälla, snälla någon - HJÄLP OSS!

Som grädde på moset

Lite som grädde på moset så har vi strålande solsken och 14 grader varmt i Paris idag... ...och vi sitter fortfarande inne!

Hur gör de?

Jag önskar att jag vore lite mer ordentlig ibland. Att jag vore en sådan där människa som rengjorde fläktfiltret regelbundet, som bokade tid hos tandläkaren 1 gång/år för undersökning och rengörning, som skrubbade med klorin under badkaret med jämna mellanrum, som satte in alla viktiga papper i en pärm, på rätt ställe under rätt flik (förutsätter att man gjort flikarna), som satte mig ner och sydde i knappar och lagade trasiga saker, som sorterade undan vinter och sommarkläder, som dammade bokhyllorna innan det blivit "krull" på böckerna, som skrev in allt viktigt i almanackan...hur lång kan man göra listan?

Hur gör de människor som fixar allt det här? Var failerar de?

Vilse (på fyllan?) i apelsinhuset

-En juice, tack!

-Mmmmm, så gott!

-God natt!

Att vår generation är helt förstörd av Staffan Westerberg är ett känt faktum. (Visst kusin, det finns undantag...men du är faktiskt DEN ENDA jag vet som faktiskt gillade Vilse, Dagisfröken, Lillstrumpa och de där andra suspekta figurerna!). Idag känns det som om jag arbetat på att förstöra en generation till.

Vad gör man när man redan gjort allt - minst ett varv? Vi har ritat, spelat spel, tittat på film, målat, pärlat, kört bilar, byggt lego, lekt med dockor, lagat mat, varit ute en stund, vilat middag med mera, med mera. Jo, det är då DEN STORA FANTASIN måste sättas in. Idag har vi byggt ett apelsinhus med mig själv, Edward och Nelle som försäljare och kunder. Det tog ganska lång tid. Vilket är bra. Allt som kan få tiden att gå dessa dagar är bra. Sen skulle vi fotografera. Titta nu på bildserien. Ser det inte ut som att gubben som druckit av vår apelsinjuice faktiskt fått i sig något annat än bara juice? Det tyckte jag var roligt. Barnen fattade ingenting. Det är nog dags för mig att gå ut snart.

En personlig katastrof

Ja, faktiskt. Jag sträcker mig så långt som till att kalla det personlig katastrof. Jag kan inte dricka kaffe längre. Det smakar inte gott. Och nu har jag ändå fått en påfyllning av Zoéga från min snälla vän Jeanette. Kan ni tänka er något värre? Förmodligen, men nog ligger det här på Topp 10 iallafall. Kopp efter kopp brygger jag och så...nej, det är I-N-T-E gott. Mitt hopp står nu till svnininfluensan. Alltså, att när jag blir riktigt frisk så ska det här gå över. Allt annat är otänkbart. Då har livet verkligen förlorat sin mening.

Survivors!

Sådär ja! Vi verkar har överlevt svininfluensan, h1n1, Grippe A, svinis, baconfeber...vad man nu väljer att kalla den. Skönt. Alla skämt om grisar, knorrar, nöff nöff etc. undanbedes nu...vänligt men bestämt! Hur vet vi nu att det verkligen är svininfluensan vi haft? Det vet vi inte. Precis som i Sverige så testar man inte här i Frankrike om man inte behöver söka akut sjukvård (andningsproblem eller liknande). Dock har Svenska Skolans läkare informerat om att ca 70 % av de som har influensasymtom idag har just svininfluensa. Vi har också haft ALLA symtom beskrivna på vårdguidens hemsida. Så - jag förutsätter att det är det vi haft. Och överlevt. Ha! Nu kan vi fira jul i lugn och ro, inte oroa oss för "andra vågen" i vår. Och kanske inte ens vaccinera oss.

Idag är första dagen på en vecka som jag är feberfri och DET KÄNNS! Hostan är kvar men jag känner mig såååå mycket piggare. Barnen har fortfarande feber och sov - lyssna nu noga - 15 TIMMAR i natt! Ja, det är sant. Från kl 17.30 till 8.30 i morse! Det måste vara något slags rekord? Trots feber är de bägge två uppe och leker, ser film och verkar inte ha det allt för illa.

Under den här veckan som vi varit sjuka har jag/vi också hunnit med följande:

- Haft besök från Sverige av min vän Jeanette och hennes dotter Filippa. Mer "otajmat" besök kan man väl inte tala om men de var "good sports" och turistade och shoppade på egen hand och så åt vi både långa frukostar och middagar tillsammans där vi hade tid och prata och umgås. Jag hoppas de kommer tillbaka en annan gång så vi kan rehablilitera oss litet.

- Skrivit en tenta i Hälsopsykologi. Jag låg ju efter redan från början eftersom jag loggat in på fel kurs (om ni kommer ihåg) och inte blev det ju precis bättre av att jag sen fick svininfluensan. MEN jag lämnade in i tid (yeah!) och lyckades också läsa de andras arbeten och skicka in kommentarer på deras rapporter inom anvisad tid. Det är jag stolt över! Nu återstår bara att se om jag är godkänd också...

Nu är Richard i Normandie och tittar på landstigningsstränderna från andra världskriget. Barnen tittar på Pelle Svanslös och jag betar av tvättberget. Saker är alltså åter till det normala.

Sagt det förut

Man ska aldrig ropa "hej"... Både Edward och Nelle har idag varit helt nere i influensan, 39 graders feber på de båda. Alvedon, mycket dricka och sova - ni känner igen "the routine!".

Återkommer när vi återvänt.

Långsamt långsamt...

...börjar jag återvända till livet. Idag har jag för första gången sedan i måndags varit i upprätt position mer än 3 minuter. Febern har gått ner under 39 grader men fortfarande har influensan mig i sitt grepp. Det här är tredje gången i mitt liv som jag har influensa, vad jag kan komma ihåg. Första gången var i början av 90-talet. Jag och min dåvarande pojkvän skulle åka ut till landet och jag drabbades av ett värmeslag inne i Hemmesta köpcenter av aldrig skådat slag. Det slutade med att jag var tvungen springa ut på parkeringen, klä av mig alla kläder på överkroppen, utom ett linne, och det var minst 10 minusgrader ute. Det fullkomligen rök om kroppen därute på parkeringen. Den gången hade jag 41 graders feber i flera dagar och fick till sist söka sjukvård. Bronkit-penicillin-frisk.

Andra gången var i slutet av 90-talet/början 2000-tal. Jag kom hem till Doktor Abelinsgata från jobbet med en frossa från helvetet. Jag la mig på vardagsrumsgolvet med alla täcken vi hade och kollade tempen var 10:e minut. Den ökade en grad varje check. På en halvtimme hade jag 40 graders feber och var så sjuk. Efter några dagar hade jag feberdelirium (om det nu finns nåt sånt). Jag läste Liza Marklunds "Sprängaren" och kunde inte avgöra vad som var verklighet och påhitt. Jag trodde på fullaste allvar att det var SANT och kunde inte förstå att det inte rapporterades på tv-nyheterna eller stod nåt i DN.

Det verkar som jag får influensa ungefär var 10:e år. Kanske mitt immunförsvar behöver det?

Så sjuk

Influensa.

Tokkärringen på 31:an

Medge! Att det ser mysigt ut! Tänk vad några stjärnor, ljusslingor, röda kuddar och ljus kan göra för själen!

Igår eftermiddag städade vi och julpyntade. Eller, jag kanske ska säga adventspyntade...när jultomtarna och luciorna såg dagens ljus igår kändes det inte helt rätt. Inte ens för mig. Grannbarnen var här och lekte med våra barn och de bara stirrade!!! Till sist frågade 9-åringen finkänsligt på franska "Är det inte lite tidigt för julsaker?". Det var då det slog mig. Jag är "tokkärringen i 31:an"! Hon den där som alla talar om...mummel....mummel...visk...visk...ja, du vet HON plockar ju fram julgrejerna i oktober...vem då?...ja hon, tokan i 31:an...Edward och Nelles mamma, du vet....JASÅ HON!!!...jaha, i år igen....

Så länge det håller sig på den här nivån, att jag pyntar några veckor för tidigt tycker jag det känns ok. Om det är någon annan som har någon åsikt om något avvikande beteende jag har kan ni väl ha vänligheten att upplysa mig om det. Så KANSKE jag kan tänka om. För barnens skull alltså.

Men nu lyser det iallafall stjärnor hos oss och december känns lite, lite närmare. Och november lite, lite längre bort. Gå i frid alla.

Vattendagen

Det är snart vinter i Paris också. Löven på vår uteplats har fullkomligen tagit över. I helgen kände jag för första gången att det är "dax att plocka fram vinterjackan!". Vad ska man då hitta på när det är november, kallt och jävligt? Jo, en utflykt kanske vore nåt? Edward och Richard hade sedan tidigare bestämt att de skulle iväg till Aqua Boulevard och bada tillsammans med några kompisar. Jag och Nelle bestämde oss för att haka på grannen Julie med barn till Aquarium. Ett jättefint utflyktsmål för barnfamiljer i Paris. MASSOR med fiskar, film och en bassäng där man till och med kan klappa fiskarna. Dyrt, visst, men värt det. Faktiskt.

Vi tog Metron till Trocadero....

...och tittade på fiskar i 2 timmar. Både jag och Julie var rörande överens om att det hade räckt med 1 timme. Efter ca 35-45 minuter började barnen mer och mer "leka-springa-busa" än titta på fiskarna. Men vi ville såklart ha valuta för pengarna!

Det blev en vattendag för samtliga i familjen.

Nu ska jag julpynta. Lovar att visa fina bilder när det är klart. Då kommer ni bli avundsjuka...mysjulpynt i november! Let there be light!

Jullängtan

Eftersom novembermörkret nästan håller på att förgöra mig tror
jag att jag smygstartar lite på julen. Jag brukar alltid julpynta lite
tidigare än andra (månadsskiftet oktober/november) och nu tänker jag
såhär...fransmännen har ingen aning om adventsstjärnor och stakar.
I morgon ska julkartongen plockas fram. Nu blir det MYYYS!

Inferno

Hur ska det bli när barnen bli större (läs: får fullstora fötter)
när det redan idag ser ut så här o vår hall? Jag bävar!

Fråga

Är det någon som på allvar kan svara på varför man blir godissugen på kvällen?

Bildbevis

Det känns att det är 10 år+ sedan jag pluggade sist. Jag undrar hur många av de där synapserna i huvudet som "korkats igen" under de här åren. Det är ju helt fel att sluta lära sig saker. Man blir trög. Den här bilden lägger jag in som ett bildbevis på att jag iallafall faktiskt försökt, hur det nu än kommer gå...

Måste klippa manen igen ser jag.

Här skulle det berättats om...

Här skulle det egentligen berättats och visats bilder om kvällen ikväll - Soiree Provins (känns inte riktigt rättstavat i ärlighetens namn...) och om alla korvar, ostar, musslor, ostron, sniglar, bakverk, viner, champagner, cider vi provat ikväll på Richards skola. Men jag orkar helt enkelt inte skriva om det. Jag är för mätt. Det var för mycket. Tänk er att efter kl 20 på kvällen prova mat från HELA Frankrike, på ett bräde. Som ett kvadruppelt julbord. Man pallar inte. Nä, istället ber jag er ta en titt på mitt nya skärp som jag har på mig på bilden. Ingen vidare kvalitet på bilden men jag lovar er, det är ett JÄTTEFINT skärp. Strasstenar och allting. Endast 22 Euro. Som hittat va? Klicka på bilden så ser ni bättre! Vilket fynd, va?!?

Variation

Jag antar att det är bra när livet inte bara går på rutin, när det är lite variation på dagarna. Man blir ju iallafall inte uttråkad då. Frågan är om det just nu inte är lite FÖR mycket variation på våra dagar. Så här såg dagen ut för mig.
Började med att lämna barnen på dagis och skola. Givetvis är det inte på samma ställe så det tar mig drygt ca timme från det vi går hemifrån och jag är åter igen om jag är riktigt snabb. Idag stannade jag dock kvar i parken och sprang en 4 km löprunda. Kändes ganska bra trots att värken i benet inte riktigt är borta än.

Nästa "stopp" var studierna. Här är plugghörnan. Undrar hur det ska gå det här...? Förstår att man helt enkelt måste effektivisera sina lästimmar när man har småbarn. Det finns inte mera tid än det gör, det går liksom inte att "plocka" en timme här och en där. Man läser när man läsar, då flummas inget. Annars går det inte. Effektivitet ska bli mitt nya ledord. Halvtidsstudier i hälsopsykologi och så franska 1-2 dagar/vecka + konst på tisdagar. Det ska gå.

Från funderingar på hälsomodeller, riskbeteenden och annat spännande till fiskdamm! Barnen slutar kl 13 på onsdagar och idag var det "Barnens Dag" i Svenska Kyrkan i Paris. Varmkorv, fiskdamm...

...och potatistryck. Barnen hade jättekul och jag var glad att vi hann iväg hem innan det blev ansiktsmålning... Vilken morsa jag är, va?!?

Nu är vi hemma igen jag och Nelle. Edward är hos en kompis och vi ska laga middag. Önskar jag kunde uppbringa samma energi och intensitet till min maglagning som Nelle över hennes potatistryck.

Jag skyller på november.

Kysst av Spriten

KYSST av SPRITEN. Om ni inte sett den här serien på svt, gör det! http://www.svtplay.se/

Bilen

Sedan vi köpte det här (dyra!) kapellet till vår bil har det
hittills ramlat ner typ 6 små pinnar och 10 löv fram på motorhuven.
Inte EN ENDA fågelbajs på fina kapellet. Är det ödets ironi?

Upprop!

Titta på den här bilden. Den här dagen i juli var inte en särskilt fin sommardag. Det var molnigt, kanske 15-17 grader, nästan så regnet hängde i luften. Vi fick klä på oss jeans och stövlar, dubbla tröjor för att inte frysa. Jag och barnen skulle ut i skogen och leta efter hallon. Hallonen var inte färdiga, det var för tidigt på säsongen och fanns bara kart, och det var ganska mycket mygg i skogen. ÄNDÅ är det här minnet varmt bevarat från i sommar. Vi hade en mysig liten promenad, vi hittade en skrotbil och typ 50 pinnar som vi släpade med oss hem. Vi kollade på svampar och skrattade och hade kul och det var sommar. Nån dag innan hade det varit jättefint väder och nån dag senare skulle det bli fint väder igen. Vi var alla hoppfulla, solbruna och glada.

Vart vill jag då komma?

Jo, jag vill starta ett upprop MOT november. Bojkotta november! November är månaden gud glömde. November är helt meningslös. November är en lång, regnig, mörk, kall, tråkig transportsträcka mot jul. Vem behöver november? Det finns inget som är kul i november. Alla är trötta och glåmiga. Sommaren är fortfarande i färskt minne men låååångt borta. Höstkläderna börjar bli för kalla och vinterkläderna är fortfarande för varma. Det är inte vinter men inte riktigt höst heller. Det är...ingenting. Man längtar till jul men vet att så fort november är slut börjar stressen. Julpyntandet, julklappsinköpen, glöggarna, lucia, planering, planering, planering...och så lite Norén på det. Och allt är novembers fel. Varför då? Jo, för att i november kan man inte ta sig för någonting, för man är så deprimerad. Om november istället gav lite energi kunde vi ju alla handla alla julklappar då, plocka fram julpyntet i god tid, träffa våra vänner över en mysmiddag med ljus och på så sätt inte få det så stressigt i december men nej, november suger musten ur oss och vi orkar....i...n...g...e...n...t...i...n...g......

Skriver ni på mitt upprop?

Så satt man vid skolbänken igen

Den här veckan börjar mina nätbaserade distansstudier i Hälsopsykologi vid Högskolan i Gävle. Låter enkelt va? Jojo. Inte med den här studenten. Det kommer bli en utmaning i sig att sätta sig vid skolbänken igen såhär 10 år+ efter avslutad examen...att dessutom göra det via nätet är för mig en ENORM ansträngning. När det gäller teknik så är jag...inte riktigt där. Det började för några veckor sen när jag anmälde mig på kursen och "startade" upp min studentsida. Jag lyckades (hur det nu är möjligt) registrera mig på VT-kursen 09. Som jag aldrig anmält mig till. Fick meddelande om än det ena än det andra och tänkte, jaja, det kommer väl nåt om MIN kurs också. Det gjorde aldrig det upptäckte jag idag. För jag var på fel kurs.

Nu är jag inloggad på rätt kurs. Hittills har jag lyckats få fram delar av kurslitteraturen och skapat ett e-mailkonto. Nu känner jag mig helt slut så jag måste nog vila ett tag.

Magsjuk igen

Ja, visst är det så. Magsjuk igen. Men bara jag den här gången, än så länge.