Kommer ni ihåg

Kommer ni ihåg när man var liten och fick en efterlängtad, oväntad present? En sådan där present man trodde att man egentligen aldrig skulle få. Antingen var den för dyr, eller för onödig eller något annat. Innerst inne visste man att mamma och pappa hade "rätt" när de gav alla jordens skäl för att man inte skulle få den där presenten. Och så fick man den ändå!

Idag har vi köpt fotbollsskor till Edward. Med dubbar. Små dubbar förvisso, men med riktiga fotbollsdubbar. Som han har längtat efter ett par riktiga fotbollsskor. Och som han har tittat och känt på dessa fotbollsskor när de idag blev sanning. Vi hann inte ens komma hem förrän han skulle ta dem på sig. Direkt vi kom in genom grinden från gatan skulle de på. På och testas att springa i och att skjuta med en boll. Edwards lycka har lyst i hans ansikte hela dagen. Det smittar av sig. Hela hjärtat blir varmt och man kommer ihåg de där presenterna man själv fick när man var barn. Skinnjackan till exempel. Jag var väl 14 år och fick en riktig skinnjacka. En mjuk, brun med snedknäppning och ett skärp. Den finaste jacka jag någonsin sett. Jag kommer ihåg diskussionen med min mamma, hur jag hävdade att jag faktiskt skulle bli "en lyckligare människa" om jag fick den där skinnjackan. Och att jag ALLTID skulle ha kvar den. Mamma log. Nu vet jag vad hon tänkte. Men jag fick den där jackan och jag tror nog att min mamma kände som jag gjorde idag. Lyckan, den smittar liksom av sig.

Skinnjackan, den tror jag åkte på soptippen vid mammas utrensning (tidigt 90-tal). Och Edward, han spelar inte ens fotboll.