Innan barnen föddes trodde jag att jag visste hur det kändes att vara trött. Det gjorde jag inte. När man fått ett (två, fler?) barn som är vakna natt efter natt, går upp tidigt (04.52) morgon efter morgon, DÅ FÖRST vet man vad riktig trötthet är. Celltrötthet. När varje cell i kroppen är slut. Till och med håret...och naglarna. Våra barn har tack och lov kommit ut ur den där värsta "vakna tidigt-perioden" och det är sällan nuförtiden som man är uppe och vakar över någon en hel natt. Det är så skönt...men sen kommer det en sådan där natt igen. man blir påmind om det som en gång var och det är så man nästan dör...
Natten mellan lördag och söndag hade jag en klassisk vaknatt. Sov inget (10 minuters medvetslöshet här och där kanske) till klockan var fem och sen oroligt mellan fem och säg nio. Så igår var jag trött. Ruskigt trött men ändå såpass pigg att jag tyckte att det var en bra idé att titta på en film igår kväll tillsammans med Richard och Petra. Filmen slutade vid 23-23.30 vilket ju inte är jättesent men med en sömnskuld så är det rent förödande för de nästkommande dagarna.
Idag har jag haft en "flashback" av småbarnströtthet. Har gått och "klippt" med ögonen hela dagen. Velat äta hela tiden i en slags förhoppning om att mat, socker, kaffe - NÅT ska få mig pigg. Icke. Det enda som hjälpte var en "liten lutare" på soffan. Film på till sjuklingen, sova 10 minuter för mamma och så "på't igen!"
Ja ja, jag VET att man kan vara trött utan barn också, men det är inte i samma liga. Håll med mig om den här småbarnsföräldrar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Lotta, I know the feeling. Vi har tagit oss friheten att kolla två filmer i rad, de har slutat klockan 22.30, men bara det....och lilla H som verkar drömma mardrömmar i parti och minut vaknar och skriiiiiker och kastar armen om halsen på mig. Jag har verkligen varit helt slut men nu har det varit bättre några nätter men då har jag å andra sidan fått PSD i stället:-)
SvaraRadera