Ensamhet

Det här är vårt takfönster i kontoret. Längst till höger ligger en potatis, ser ni den? I mitten av bilden ser ni ett fönster på glänt, eller hur? Där bor hon. Hon som slängt ut potatisarna(pluralis!) på vårt takfönster. Vi tror, och har hört, att det är en ensam gammal dam som bor där. En fågelvän. En ensam fågelvän. I tid och otid slänger hon ner mat på vårt tak/takfönster för att fåglarna ska komma och äta så hon får lite sällskap, förströelse. Det är bara det att det är duvor vi talar om. Äckliga, smutsiga stadsduvor. Som skitar ner vårt takfönster och sen vår gård, vår bil - allt vi äger.

Vi har flera gånger klagat till Husvärden i huset där hon bor. De har flera gånger kallat på polis (det är visst det man gör här i Frankrike?) men...hon ger sig inte. Hon har slutat kasta ut mat när hon tror att vi är hemma men det fortgår tydligen på dagtid när hon tror att vi arbetar. Hittills har vi sett henne kasta potatis, madeleinekakor, brownies, baguette men den förre hyresgästen här berättade att de fick en hel tallrik spagetti bolognaise på takfönstret en dag. Ja, jag vet inte vad vi ska göra...? Det här är en svår del av ensamheten.

Duvskytte, någon?