Så fort jag blir lite tröttare än vanligt, har sovit för lite, så börjar jag blöda näsblod. Det bara kommer, helt utan förvarning, och är RUSKIGT jobbigt. En dag för 2 år när jag hämtat barnen på dagis kom det som en explosion. Det blödde och blödde och blödde. Ner på min vinterjacka, Edwards overall, på vagnen, ståbrädan, marken. Vi fick stanna flera gånger och jag ringde till och med Richard på jobbet för att jag trodde inte vi skulle ta oss hem. Det var som Carrie i filmen! Till slut tog jag en av Nelles blöjor och la den över ansiktet - sen travade jag hem.
Idag kom det igen. Pang! När alla servetter och gamla snorpapper var använda fick jag hugga in på det vi hade med oss. Nelles ombytesstrumpor från "ryggan". De lär nog aldrig mer bli sig lika.
Nu, två timmar senare, har jag tagit medicin och vilat i horisontalläge en stund. Nu är jag spelbar igen.
Inlägg
Nöden har ingen lag! Jag kommer ihåg när jag, i min tidiga ungdom, fick min nya hilka nedblodad. Pappa stoppade handen i kornskruven i en skördetröska och strimlade hela handen...
SvaraRaderaNär blodet forsar, då tar man vad man har till hands, hilkor, skitiga strumpor eller vad det nu må vara.