Aktiviteter

Premiär! För Nelle var det igår premiär att delta i en organiserad aktivitet (om man bortser från dagis såklart). Det var gymnastik med fröken A. I 45 minuter fick de krypa, hoppa, gå kräftgång mm och sen avslutade de med lite avslappning. Storebror var också med vilket ni ser på bilden.

Jag har alltid varit lite tudelad till det här med aktiviteter för barn. Behöver de verkligen det? Och hur ska de kunna välja? Man kan ju tycka att de bör "få pröva på" så mycket som de bara kan så att de kan välja vad de tycker är kul. Men...jag vet inte. Kan barn verkligen det? Och ska de behöva det? Och i vilken ålder?

Både jag och Richard har väntat med att erbjuda vår förstfödde akviviteter. Kanske av slöhet (det krävs ju en viss insats från föräldrarna!) men framförallt tror jag av omsorg. Att livet när man är 4-6 år INTE ska behöva kännas stressigt eller att man ska behöva känna sig misslyckad om man inte klarar det som förväntas av en eller att man helt enkelt inte vill men inte vågar säga att det inte är kul. Nu vacklar jag lite. Edward går på simning och karate. Han älskar karaten och tycker simningen är "sådär". Men jag är benhård. Simningen består. Han ska lära sig simma. Han får inte "hoppa av" bara för att det är lite jobbigt. MAN MÅSTE KUNNA SIMMA! Och så var det Nelle då. Hon ser ju upp till sin storebror som till en idol. Det är alltid han som får göra "alla grejer" som verkar kul och spännande. Så nu har jag alltså gått emot min egen föreställning och låtit Nelle, som ju bara är 3,5 år, börja på en aktivitet. Gympa för barn. Kan det vara fel? Som sagt, jag vacklar.