...befann jag mig för 6 år sedan vid den här tiden. Då födde jag nämligen barn. Eller skulle göra det men det tog liksom lite tid. Edward var nämligen en kille som tog tid på sig. Överburen med 10 dagar kom han så till sist. Den 20 december 2003.
Så nu tänker jag prata värkarbete. Vattnet gick på eftermiddagen den 19:e, precis när min kollega A ringde för att kolla "om det hänt nåt". Verkligen exakt då. "Hej, kul att ni ringer men mitt vatten går precis nu. Ok, ja, vi hörs sen då! SPLASH!". Ett lite konstigt samtal. Hela natten innan och under förmiddagen hade jag haft små oregelbundna pinvärkar. När vattnet sen gått blev värkarna kraftigare men inte särskilt regelbundna ändå. Vi åkte in på kvällen vid 19-tiden. Då kom värkarna med 3-5 min mellanrum. Väskan var packad och vi var "preppade" med en burk med dubbel-sats chokladbollar och ramlösa. Det var det jag ville äta. Sen hade vi små, små babykläder i beige och vitt. Och lite stuff till mig.
När jag kom in var jag med "lite god vilja" öppen 4 cm. Jag fick stanna. Andades ut och sen stannade jag. Länge. Genom 2 pass med sköterskor. Varma duschar, akupunktur, heta vetekuddar, epidural... Jag tror att det tog 36 timmar från start till det var klart. Om det var värt det? Ja, det går faktiskt inte att förstå att man faktiskt varit utan barn när man väl har ett. (Än mindre två). Det är en kärlek som saknar ord. Så stor, så stor, så självklar.
I morgon fyller Edward 6 år. Vad jag älskar honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Grattis till lilla stora killen! jag minns att han hade ont i magen första gången jag såg honom. Och du och jag åt chili con carne tror jag på Doktor Abelins gata. Ja, jag förstod inte heller innan vilken gåva det är att få leva sida vid sida med ett barn. Magiskt är ett ord jag kommer att tänka på.
SvaraRadera