Peter Jöback som guide

Peter Jöback sa i en intervju under Melodifestivalsyran att han ville ha barn, han kände sig redo att skaffa barn. Tydligen lever han ihop med en man sedan en tid tillbaka (är de kanske gifta?) och de hade diskuterat saken tillsammans och kommit fram till att de ville det. Mer ville han inte säga i intervjun för det tyckte han tillhörde det privata. Intervjuaren ställde då frågan varför han ville ha barn varpå Peter Jöback svarade att han tyckte att det verkade som den underbaraste saken i världen, att få guida någon genom livet.

Herregud vad fint Peter, tänkte jag. I ord. I handling också såklart men när man väl har barnet där så känns det som att det är väldigt få stunder man har den där "guidekänslan" med sig. Under första bebistiden handlar det om att överleva. För babyn och en själv. Allt är styrt kring de basala behoven: mat, sömn och...behöver inte skriva det, va? Sen kommer en ny fas. Nej-sägar-fasen. Här kanske en viss guidening ingår men den känns väldigt centrerad till ordet "nej!". Fas 3 går in i överlevarmode igen. Jobba, hämta, lämna, laga mat, kvalitetstid (ha ha ha städa kallas det också) när man är ledig...på ett rullande schema. Guide...tveksamt. Sen kommer skolår, aktivietetshämtning, tonår...

Det var då jag kom på att det där Peter sagt om att vara guide, det finns som en föreställning före man får barn, för det verklar så självklart och enkelt att ha barn - och efter de växt upp, OM och jag säger OM de klarar sig hyfsat. Annars sitter man väl där och lastar allt som månne gått snett på en själv. Att man var en usel guide. Att vara förälder är så mycket mer och jag tror att de flesta av oss gör vårt allra, allra bästa.

Men jag hoppas Peter Jöback håller fast vid sin föreställning om ha barn är att guida någon genom livet. För det låter fint.