Fiskelycka

Edward och Filip prövar fiskelyckan.

Det här är jag i ett nötskal.
Jag vill så gärna att barnen ska växa upp med ett gott självförtroende, känna att de klarar av det mesta på egen hand. Att de inte är rädda. Att de är nära naturen och tycker det är roligt att vara ute. T.ex. att de ska kunna fiska och det på egen hand.

Igår var vi i stugan i Holsvattnet hela dagen och på kvällen åkte fiskespöna fram. Då kommer jag på mig själv med att tänka "måtte de ändå inte få nån fisk så JAG måste ta av den av kroken och bryta nacken av den". Jorå, visst nappar det. Jag håller såklart på att dö men försöker hålla masken så gott det går. Krokar av, tar tag i munnen på fisken...och då tycker jag den sticks! Så jag rycker till, tappar fisken som ramlar ner i en stenspricka så jag inte får upp den igen. "Dör den nu, mamma?" frågar barnen. "Ehummm...tja, jo det gör den nog" svarar jag. Nelle börjar tokgråta, Edward undrar om vi inte kan rädda den och dräpa den på riktigt. My god, tänkte jag. Det här är inte ett avsnitt för mig i våra barns uppfostran.

Tack och lov kom sen min Moster Gittan och räddade situationen. Med vant handlag krokade hon av fiskarna och bröt nackarna av dem, en efter en. 6 stycken fick pojkarna totalt. Edward fick 5 och var mäkta stolt. Jag skämdes å mina egna vägnar.