Bantarjeans

Jag undrar hur många kvinnor i Sverige som är innehavare av ett par bantarjeans? Alltså, ett par jeans som är lite (eller mycket för den delen) för små, men som var snygga och dyra när de köptes och som är själva sinnebilden för vem man EGENTLIGEN ÄR. Dessa jeans som ligger i garderoben år ut och år in och som aldrig någonsin mer kommer att bli använda.

Jag har gått igenom mina jeans och kommit fram till att jag t.o.m. har kategorier av bantarjeans.

1) Jeansen före Edward föddes. Jag inser att jag ALDRIG mer kommer att komma i dem igen. Det fattas en decimeter i linningen. De är mest kvar som ett slags minne över hur jag såg ut förr. Tänk att jag var såååå smal!

2) Jeansen som jag hade mellan barnen. De jeansen har jag fortfarande ett hopp om att kunna bära igen. Jag kommer i dem men det liksom "pyser över" lite på kanterna och därför avstår jag från att ta dem på mig. Jag provar dem då och då och tänker...snart så...

3) Amningsjeansen. Jeansen jag köpte när jag ammade Nelle och gick sådär en 2 mil om dagen med barnvagn. Används fortfarande men är liksom lite "tighta" över låren. Wonder why?

4) Jeansen jag köper nya "lite för små" med försäljarens försäkring om att jeans ALLTID går ut en storlek. Ja, det kanske de gör - men sen måste man ju tvätta dem...

Vad är då min poäng med det här? Jo, det slår mig att man/jag är aldrig riktigt nöjd. Till och med i de "snyggaste" faserna i livet fanns det plagg som man inte tyckte satt riktigt bra. "Om jag bara hade lite mindre här eller lite mera där..." Varför kan man/jag inte bara vara nöjd? Och varför slänger man/jag inte alla de där förbannade "bantarplaggen"!